När Mirjam blir gravid tänker hon först göra som alla andra - låta embryot planteras i en livskapsel på någon av plantagerna och sedan skördas under säkra former. Men när planteringen närmar sig händer något som får henne att fatta ett radikalt beslut. Hon reser till en hemligt belägen gård för att, tillsammans med andra kvinnor som tagit samma beslut, föda under ledning av en jordemor.

Rytmiskt och poetiskt

Pappan till barnet - Mirjams pojkvän Teo - är kvar i stan, oförstående över hur hon kan välja att genomgå en hel graviditet och förlossning med alla komplikationer som kan uppstå när det nu finns plantager där godkända föräldrar kan låta odla sina groddar i livskapslar med förinspelade kroppsljud.

Ina Rosvall skriver rytmiskt och poetiskt om en framtid där kvinnor "slipper" alla komplikationer och svårigheter som en graviditet och förlossning kan orsaka. En framtid där män också kan producera bröstmjölk och där man till varje pris vill ha ett jämställt förhållande - där inte bara kvinnan ska kunna knyta an under graviditeten så att männen blir utanför. Rosvall skriver ändå med en finess som får oss att förstå att denna jämställdhet tippar över till patriarkatets fördel och gör barnafödandet mer till en grej för männen än för båda parterna.

Citat ur boken: "Eva sa att när männen väl började bry sig om sina barn ville de ha vad vi alltid haft. Och då blev våra kroppar ett hinder, inte bara något de ville ligga med utan något de inte kunde konkurrera med."

Livbärarna är hittills en av de bästa böckerna jag läst i år - detta trots att slutet lämnade mig frustrerad och törstande efter en fortsättning.