Låt barnen komma till oss!

...vi kör bara ut dem i nödfall.

Vad vore ett folkbibliotek utan barn och ungdomar? Tyst, lugnt, skönt och säkert alldeles urtrist. För trots att de unga själva i undersökningar säger att de vill ha tystnad på biblioteken har de en förmåga att liva upp stället och oss som jobbar där. Vilket förvisso kan behövas.

Mariehemsbiblioteket interiör Foto: Hanna Nyberg
Ett bibliotek utan barn? Urtrist. Foto: Hanna Nyberg

Följ med på en liten odyssé över hur barn och unga i olika åldrar berikar tillvaron på biblioteket.

Småbarnsåren: Själv hör jag till den pinsamma skara människor, fråga mina barn, som hänger över disken och jollrar när det kommer småbarn. Speciellt napp-barn har jag svårt att låta bli. Jag får ett oemotståndligt behov av att kommentera färg och motiv på varenda napp jag ser.

Små barn som kommer med sin förskola brukar vara väldigt entusiastiska hjälpare och den pedagogiska personalen låter dem turas om att räcka fram var sin bok. Behovet att "pipa på böckerna", alltså registrera med handskanner, uppstår dock först i senare år. Se "Yngre tonåren".

Bokslukaråldern: En vanlig fråga, som ställs med skräckblandad förtjusning om man berättat om fler än två böcker, är: "Har du läst alla böcker på biblioteket?"

Svaret varierar efter humör, från "Jag? Jag har läst alla böcker i hela världen!" till den mer sanningsenliga "Skojar du? Jag har läst en bråkdel av alla böcker jag vill och borde ha läst." Följt av ett trött: "Och det kommer hela tiden nya". Jag behöver väl inte påpeka att ingen går på det förra svaret. Barn är lite väl smarta ibland.

Yngre tonåren: Mariehemsbiblioteket sitter ihop med Bräntbergsskolan och in kommer ofta skockar med högstadieelever som håller samma höga samtalsvolym som i korridoren. Ofta räcker det att säga "Kan ni dämpa..." så hyschar de på varandra som om vore de födda till bibliotekarier allihop. Visserligen ett kall de har glömt 20 sekunder senare, men man kan inte få allt.

Det är nu behovet av att själv pipa på böckerna uppstår. Är bibliotekarien inte alert, tar de ibland handskannern för att pipa på sin egen hand och frågar förtjust om det är farligt att göra så. Själv brukar jag svara "ja, livsfarligt" på den frågan, för att få dem att låta bli apparaturen. Bibliotek med självbetjäning missar denna charmerande övning.

Annalena Hedman bokpratar på Mariehemsbiblioteket Foto:Hanna Nyberg
Tonåren: Vi lånar ut schackspel till hågade och det spelas periodvis varje lunchrast. När det blir högljutt försöker vi förklara att schack är ett spel som kräver tystnad och koncentration.

"Det är inte vi, det är dom!" säger schackspelarna och pekar på hejaklacken som hänger runt omkring. Ryktet om brädspelets död är hur som helst överdrivet.

Alla tonåringar är, hör och häpna, inte sugna på att läsa böcker. Härom dagen hade vi nöjet att serva ett gäng läsovilliga pojkar i nian, ditskickade av en lärare som väntar sig en recension av en god bok.

Frågor man får vid sådana tillfällen, förutom "vilken är den tunnaste bok ni har?", är till exempel "Vilken av de här Harry Potter-böckerna har inte blivit film? Bra, då tar jag den andra." Då gäller det att som bibliotekarie vara lite smart. Den här pojken lånade i alla fall inte filmen på samma gång...

Unga som livar upp lite väl mycket: Det händer att vi blir tvungna att skicka ut elever som stör och inte lyssnar, men hittills har nog alla utkörda kommit frivilligt tillbaka lite senare. Vad det är betyg på, och vilket betyg det är, har jag ingen aning om. Men det känns trots allt bra.

Text: Annalena Hedman, skolbibliotekarie på Mariehemsbiblioteket

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Annalena Hedman den 21 september 2010