Länge leve Zafir!
Zafir är en bifigur i serien Spirous universum. En egensinnig skurk med stort bekräftelsebehov. Zafir gillas särskilt av barnen och Tommy Bildström ger i sin krönika teorier om varför.
Som bibliotekarie blir det naturligtvis en hel del läsande tillsammans med barn. Nu senast ett sprillans nytt Spirou-album. Spirou är en serie som funnits ända sedan 1930-talet och som publicerades för första gången i Sverige 1952.
Serien ges fortfarande ut. Det kommer ungefär ett album per år. Det ges dessutom ut nya album mer riktat till vuxna där kända serieskapare får göra egna tolkningar av karaktären.
Jag har ett stort intresse för litteratur, särskilt barnlitteratur och sagor. Jag är övertygad om att litteraturen hjälper oss att bearbeta konflikter och trauman, ja, själva livet med all dess växtvärk och komplexitet. Särskilt intressant är det att studera sagor då jag tror att de sagor som överlevt århundraden har något universellt att lära oss.
Att se dagens barn läsa och uppskatta ett seriealbum med en figur som jag känner igen från min egen barndom får mig att fundera. Vem är Zafir och varför är barnen så förtjusta i honom? Jag vill genast plugga lite seriehistoria och låna böckerna om Zafir på Umeå stadsbibliotek. Detta visar sig vara svårt då de hela tiden är utlånade. Det sporrar dock bara min nyfikenhet och några nätinköp senare har jag min analys klar.
I albumet Z som i Zafir träffar vi för första gången denna egensinniga skurk. Albumet gavs ut 1961 i Frankrike men kom ut i albumform först 1974 i Sverige. Länge är Zafir bara en figur i skuggan. Vi får veta att han, enligt egen utsago, är ett stort geni. Vi får också veta att han blivit utsparkad från vetenskapsakademin.
Hans enorma bekräftelsebehov förstör ofta hans planer. Som i albumet Skuggan av Z, där hans planer att med sublim reklam få alla människor att köpa tandkräm av en viss sort, krossas när våra hjältar följer lastbilarna märkta med ett stort blått Z. Reklam ja, det verkar också vara ett genomgående tema. Zafir är egentligen inte ond. Precis som många av dagens barn vill Zafir bli sedd.
En annan karaktär i Spirous serievärld är Greve de Champignac, greve, geni, champinjonsexpert, och en slags fadersgestalt för Zafir. När jag läser mellan raderna så ser jag att Zafir sällan har någon anledning att blanda in vare sig greven eller Spirou i sina planer, men Zafir söker hela tiden bekräftelse hos greven.
Är detta en överanalys frågar du dig kanske? Nej, jag tycker att det är väldigt tydligt. I Skuggan av Z så maskerar sig Zafir som en reporter, till synes bara av anledningen att han vill höra vad greven tycker om honom. I albumet Raffel med Zafir regredierar Zafir mentalt och bokstavligt talat till en åtta månaders baby som greven måste ta hand om.
Jag tror också att det är viktigt att inte fnysa åt den typen av litteratur som barnen söker sin tröst i. Det är på något sätt förlösande att skratta åt den här karaktären. Barn behöver Zafir. Ja, inte bara barn förresten. Under min läsning så skrattar jag, en vuxen karl, högt.
Det är något otroligt fånigt över denna figur med detta enorma bekräftelsebehov och som tycker att allt han gör, trots det är så underligt i många andra människors ögon, är det absolut viktigaste. Nästan som en bibliotekarie som skriver krönika om 50-åriga serier.
Text: Tommy Bildström, Vindelns bibliotek