Fullständiga Krig och fred

Den utgåva som jag nyligen läst kom 2017 och det är inte bara en nyöversättning utan den första svenska översättningen av ”den fullständiga Krig och fred som Tolstoj själv publicerade den”. Översättaren heter Barbara Lönnqvist.

Jag insåg när jag fick se den här utgåvan att jag faktiskt har läst de två tidigare versionerna, så här fanns anledning att försöka sig på en jämförelse. Boken är aktuell på många sätt, dels för att den är en relativt nyutkommen nyöversättning, dels för att just översättningsprocessen i sig har fått en uppmärksamhet det sista året som den sällan tidigare haft. Detta med den Augustpris-belönade faktaboken Dolda gudar av Nils Håkanson som just handlade om översättande.

Koppling till krig

Ytterligare, och den allra tydligaste orsaken till romanens aktualitet, är förstås kriget i Ukraina. Även här finns flera aspekter. Romanen är en av de första antikrigsromanerna och skildrar kriget på ett realistiskt sätt. Leo Tolstoj hade själv tidigare tjänstgjort som officer för Ryssland i Krimkriget på 1850-talet och själv upplevt krigets verklighet. Så dessa erfarenheter låg nära inpå när han sedan påbörjade verket på 1862.

Om Krimkriget kan det i förbifarten nämnas att det i grunden var en konflikt om territorium och makt mellan det ryska imperiet och det Ottomanska riket. Men Frankrike och England gav sig in med trupper på Krimhalvön, som då var en del av det Ryska imperiet, för att stödja Ottomanerna och framförallt skydda sina egna intressen. Även de finska kustfästningarna drogs in i kriget och besköts av engelsmännen och det är till följd av detta krig som Åland fortfarande är en demilitariserad zon.

Debatt om rysk litteratur

Utöver det har det pågått en debatt om rysk litteratur, huruvida den är skadlig och huruvida den borde bojkottas. Debatten tog fart när den ukrainska författaren Oksana Zabuzjko i DN tog avstånd från den klassiska ryska litteraturen (låst artikel) och menade att den var medskyldig till Rysslands krig. 

Oksana Zabuzjko lyfte fram att de ryska författarna ”hyllar förövarna” och förmedlar att ”den kriminelle ska ömkas, inte fördömas.” Hon citerar Leo Tolstoj som skriver ”det finns inga skyldiga människor i världen”. Själv har jag upplevt denna förlåtelse av de värsta syndarna som vi möter i hans litteratur, men framför allt i Fjodor Dostojevskijs verk, som något vackert. Men det är alltid intressant att se saker ur olika perspektiv och att ukrainarna för närvarande är trötta på det ryska kulturella inflytandet är inte så underligt. Oksana Zabuzjko har också fått många mothugg av andra debattörer, det är få som hållit med henne.

Så på frågan om man bör bojkotta klassisk rysk litteratur så anser jag att svaret är nej, det är snarare extra nyttigt att ta del av för att kanske förstå lite mer om Ryssland.

År av arbete

Några år senare när han själv lagt verket bakom sig, gav han en vän fria tyglar att ändra i texten för att minska ner de många styckena på franska för att tillmötesgå slavofilerna, den kulturella nationalistiska rörelse som ville minska det utländska inflytandet.

Svenska översättningar

Den under 1900-talet enda svenska översättningen kom 1926 och gjordes av Hjalmar Dahl, den hade samma förlaga som den nyaste men översättaren kortade ner och valde bort flera partier och tog heller inte med den andra epilogen som senare kom ut för sig själv.

Och så slutligen Barbara Lönnqvists översättning från 2017 på Lind & co, ”den fullständiga Krig och fred sådan Tolstoj själv publicerade den” Hela texten är nu med och den andra epilogen är med i de fyra delarna på sammanlagt över 1 800 sidor.

Vilken översättning ska man då välja om man vill läsa boken för första gången eller läsa om den? Som Nils Håkanson skriver i Dolda gudar så är varje översättning i sig ett eget verk, översättaren måste alltid göra egna val i fråga om stil och språkdräkt och dessutom påverkar tidens syn på översättning verket. 1926 kunde Staffan Skott ändra och korta ner efter eget bevåg medan Barbara Lönnqvist hundra år senare lägger sig så nära originalet hon kan.

Teman i Krig och fred

För att äntligen komma till själva handlingen i boken, är det som titeln antyder en berättelse med flera olika teman. Kriget är det övergripande temat och Leo Tolstoj vill förklara sin syn på historieskrivning och kriget eller krigens orsaker men också dess brutalitet och slumpmässighet. Kriget i fråga är inte det då nyligen avslutade Krimkriget utan 1800-talets stora avgörande krig, Napoleon-krigen.

Det avtryck Napoleon Bonaparte gjorde i sin tid och efter sin tid kunde förmodligen inte mäta sig med något annat. Vi får följa hur åsikterna om honom skiftar fram och tillbaka, från den största hjälten av alla till satan själv. Bokens huvudperson Pierre gör sin entré genom att vid en tillställning prata allt för engagerat och positivt om sin hjälte Napoleon, som förde vidare den franska revolutionens jämlika ideal. Senare under Napoleons belägring av Moskva bestämmer sig Pierre för att mörda sin tidigare hjälte.

Leo Tolstoj skiftar hela tiden mellan de stora historiska skeenden och de personliga ödena. Kontrasterna mellan vurmen och uppsluppenheten för de ryska styrkorna och sedan kaoset och tragedin i krigets följder. Det andra temat, fredsdelen, är de olika familjerna och deras öden, ekonomi och förälskelser.

Tolstoj eller Dostojevskij

Foto: Sergej Prokudin-Gorskij

Själv hamnar jag dessvärre på Fjodor Dostojevskijs sida. Hans febrila kaosartade berättarteknik drabbar mig starkare. Som person och åsiktsmässigt väljer jag absolut Tolstoj som var en sann idealist jämfört med Dostojevskijs mer tvivelaktiga åsikter.

Olika läsupplevelser

När jag i tjugoårsåldern på biblioteket Trappan i Vällingby lånade och läste den gamla översättningen tyckte jag om den, men jag minns hur jag skippade nästan alla långrandiga krigsavsnitt. När jag omkring tjugo år senare läste den då nya versionen njöt jag av boken rakt igenom. Jag tänkte att jag mognat som läsare och hade då inte koll på att några hundra sidor krigsskildringar var borta.

Nu vid den senaste läsningen av de 1 800 sidorna måste jag medge att jag började hoppa över skildringar om de olika generalernas göranden under slagen, och den andra epilogen bläddrade jag bara igenom. Men jag är heller inte överdrivet intresserad av krigshistoria. Däremot fanns det episoder som blommade ut, speciellt vistelsen på familjen Rostovs lantgods. Jag fick ett nytt favoritord, skråpukar. Det får ni slå upp i lämplig ordbok.

Vilken version av Krig och fred ska du då välja? Såvida du inte är Napoleonfantast och ogillar att hoppa över avsnitt i böcker så lutar jag åt den bespottade ”Ursprungsversionen” från 2006. Vill du få med alla delar och inte missa något bra men också tillbringa mycket tid på slagfälten så är det 2017 utgåva som gäller.