Yarden är en arbetsplats i Malmös hamn dit fabriksnya bilar från Japan kommer för vidare transport till Sverige och Baltikum. Kristian Lundberg beskriver det som en inhägnad parkeringsplats där de 100 anställda på olika sätt jobbar med de nyanlända bilarna. Arbetsuppgifterna är enahanda och förhållandena omänskliga, berättar han.

Ett illasinnat system

Foto: Anna Sahlén

Han tror att den sortens inhumana arbetsplatser är betydligt vanligare än vi kan föreställa oss.

– Jag visste inte att de existerade och jag har ändå upplevt mig som en socialt medveten människa, säger Kristian Lundberg.

Anade vidden efter sex månader

Nästan alla av yardens anställda är födda utomlands och de allra flesta är timanställda. Det finns inga arbetsgarantier och ett bemanningsföretag ringer in arbetskraften från dag till dag. De som klagar på arbetsuppgifterna är ofta försvunna redan nästa dag berättar Kristian Lundberg.

Själv jobbade han på yarden i drygt ett år, ända fram till senhösten 2010 då boken Yarden kom ut. Han var i stort behov av pengar och hade till en början inga ambitioner alls att skriva om vad som skedde bakom staketen.

– Jag kom dit av enkla skäl. Jag var pank. Jag drevs inte av något socialt patos och det var först efter sex månader som jag anade vidden av det som pågick och kände att jag hade en uppgift.

En arbetsplats i radioskugga

– Jag kände att om jag inte skriver om det här kommer jag inte att kunna existera inför mig själv, säger han.

Den angivarrädsla, misstänksamhet och övervakningskultur som präglade tillvaron på yarden fick Kristian Lundberg att återknyta till känslan av den overklighet som han levde i när han var barn.

– Jag och mina syskon är uppvuxna med en mor som insjuknade i schizofreni när jag var i tioårsåldern. Långsamt började vår verklighet att förändras och vi följde med in i hennes sjukdom eftersom hon gav oss vår bild av världen, berättar han.

Upptäckte litteraturen

Familjen flyttade 15 gånger under två och ett halvt år eftersom mamman ofta inte kunde betala för sig, led av förföljelsemani eller bara bestämde att det var dags att röra på sig. Sjukdomen innebar också att Kristian Lundberg sällan gick i skolan och till stor del uppfostrade sig själv, bland annat med hjälp av litteratur och kroppsarbete.

– I skolan var jag aktiv på fel sätt och placerades ofta på biblioteket. Efter ett tag började jag dra ut böcker på måfå. Jag upptäckte Gustaf Fröding och Erik Johan Stagnelius. Hos Fröding fanns en bottenklang som nådde mig; jag kunde känna igen mig i ensamheten och förtvivlan, säger Kristian Lundberg.

Efter de klassiska svenska diktarna plöjde Kristian Lundberg arbetarförfattarna. På biblioteket fick han gensvar och blev sedd av bibliotekspersonalen. Han säger att han till stor del ser med sorg på biblioteken i de större städerna idag där det handlar mer om informationsstrategier än om mötet mellan låntagare och engagerade bibliotekarier.

Klassresorna uppåt och nedåt

– När jag var liten fanns det biblioteksfilialer överallt, men det gör det inte längre. Biblioteken är ett tydligt arv från folkhemstanken där bildningen skulle vara fri och lättillgänglig för alla dem som ville söka den. Men nu känns det som att biblioteken marknadsanpassar sig och gör eftergifter för en marknad som man tror existerar men inte finns eller åtminstone inte vill komma till biblioteket, tror Kristian Lundberg.

– De begrepp jag trott på under min uppväxt – solidaritet, klasstillhörighet, sådana saker – allt det skrapades bort. Det var inte förrän jag kom till yarden och blev avplockad allt, som jag återupptäckte vikten av dem. Det var en omvänd klassresa, ett tillfrisknande. Det känns fortfarande som jag går på gungfly. Vad som helst kan hända när som helst, allt jag har kan tas ifrån mig.

Känner sig inte färdig

Den 23 februari 2010 mottog Kristian Lundberg 310 000 kronor i form av Ivar Lo Johanssons personliga pris. Skatteskulden som tvingade honom att börja arbeta på yarden är betald och han befinner sig åter på fastare ekonomisk mark. Han tror dock inte det är någon risk att hans sociala medvetenhet kommer att slipas ner igen.

– Jag tror inte det. Jag tror det här var mitt stålbad och att det sitter mer i ryggmärgen nu. Så arg som jag känner mig borde det vara ogjort att börja glömma det, menar han.

Kristian Lundberg kan se ironin i hur han hamnade på yarden, i ett system han egentligen inte ville tillhöra, och hur allt plötsligt vändes och istället blev till hans framgång. Han trodde att när han skrivit färdigt Yarden skulle han kunna göra något annat. Men det finns historier, säger han, som inte blev berättade.

– Det går inte att göra om boken. Jag kan ju aldrig komma tillbaka till Yarden. Men vissa frågor är fortfarande obesvarade. Jag känner mig inte färdig. Men vad som sen blir av det, hur det kommer att se ut och om det blir i form av reportage, dikt eller "Yarden 2" återstår att se.

Text och foto: Anna Sahlén, Minabibliotek.se