Bild: grandfailure, Bigstock

Om vi bara hade förstått problemet från första början.

12/6-50

Gasmasken tryckte mot huden och allt skräp låg i diket. Jag var på väg till min kompis Jonathan, vi skulle spela det nya tv-spelet som han fått i julklapp, på hans ps 20. Att mamma verkligen tvingade mig att GÅ till honom, när jag lika gärna kunnat åka bil. Men jag fattade varför, det var för klimatet.

Jag kände något blött mot min tröja, det började regna. Visst, det var december men den senaste snön kom året då jag föddes. Vår jord orkade snart inte mer och snön kunde vi bara drömma om.

När jag äntligen kom fram stod Jonathan redan vid dörren och ropade åt mig att komma in. Som om jag ville något annat. Där inne hade hans mamma gjort varm choklad med marshmallows och vispgrädde. Jag drack upp den varma och supergoda vätskan, ingen gjorde bättre choklad än Jonathans mamma Elin.

Vi gick upp till Jonathans rum och satte oss framför datorn och började spela. Efter ett tag tröttnade jag och lade mig på hans säng och tog upp min mobil. Utanför huset hördes röster och jag tittade ut genom fönstret. Det var två tjejer i min ålder som var ute och plockade skräp, gud vad äckligt!

Jag sa till Jonathan att vi skulle gå ut och fråga vad de gjorde, han sa okej och vi tog på oss våra skor och tog ett paraply. Där ute var det pölar av vatten överallt och jag skrek till tjejerna och frågade vad de gjorde. De kom fram till oss och sa att de räddade jorden. Jag tittade frågande på dem och sa att vår jord inte gick att rädda för att den redan var så förstörd. De såg lite ledsna ut och sa att vi inte behövde göra den värre i alla fall. Jag sa åt dem att de kunde vänta inne hos Jonathan tills det slutat regna och fortsätta senare. De gick med på det och vi gick in på Jonathans rum.

Inne i Jonathans rum började vi prata om jorden och olika sätt att få den att bli bra igen men vi kom inte fram till något bra. Jag började söka på internet och jag hittade en speciell sida där jag började läsa. Efter att jag hade läst och läst började jag att inse att detta var en ganska brilliant ide. Så här stod det på sidan:

"Planen att göra Mars bebodd. År 2020 kom några forskare på idén att om jorden skulle förstöras någon gång skulle alla människor kunna flytta till Mars."

Det stod mer också men det här var det viktigaste. Människorna skulle kunna flytta till planeten Mars istället! Jag berättade om idén för Jonathan och tjejerna Alva och Hedvig. Vi började fatta att det här var en plan som faktiskt kunde funka. År 2043 kom ju rymdforskarna på en raket som kunde ta oss till planeter på bara ett par dagar. Vi sa att det här måste komma fram till dem som bestämmer och det snabbt. Vi vet ju inte hur länge till jorden kan klara det.

Några veckor senare

Jag hade skrivit till statsministern om vår idé men inte fått något svar än. Jonathan var hemma hos mig och vi spelade ett av mammas gamla brädspel som heter Monopol. Hittills ledde jag men på slutet vann Jonathan. Jag var en ganska dålig förlorare så jag sa inget utan satte mig bara med mobilen och kollade på sociala medier. Efter en stund kom det en notis.

Jag satte mig käpprak upp i sängen och gick in på meddelanden och började läsa.

"Hej! Vi såg din idé och vill titta lite närmare på den. Vi såg att du bor i Stockholm, du kan komma till mig på tisdag 14.30 om det går bra för dig. Jag skulle gärna vilja ha ditt namn också. Svara snarast möjligt. Hälsningar från Johan Björk, statsminister."

YES! De ville titta vidare på min idé.

Jag berättade för Jonathan och ringde Alva och Hedvig. De ville också följa med så mitt svar på hans meddelande blev så här:

"Jag kommer gärna på tisdag 14.30, men är det okej om mina vänner som var med och kom på idén också får följa med? Hälsningar från Evelina Karlsson."

Svaret kom efter bara några minuter.

"Självklart! Vi ses på tisdag."

Det här var på lördagen och dagarna seglade fram, helt plötsligt var det tisdag. Min mamma körde oss dit och hon pratade hela tiden om hur stort det här var. Att en statsminister lade märke till oss var ett mirakel.

När vi till slut var framme kände jag mig faktiskt lite nervös. Vi gick in det ståtliga huset och anmälde oss. Vi var lite tidiga så vi fick vänta i ungefär 10 minuter och sedan fick vi gå in i statsministerns rum. Han satt där och sa att han var glad att se oss. Vi presenterade oss för honom och sedan började vi prata. Vi pratade länge och efter två timmar hade vi till slut kommit fram till ett beslut.

Den nya versionen av rymdraketer kunde rymma upp till 100 000 människor. Med den nya tekniken tog det en månad att bygga en sådan rymdraket med nog många arbetare och maskiner. Vi behövde väldigt många rymdraketer så statsministern skulle prata med andra länder om det här. Om det gick som planerat skulle jag också behöva vara på några möten.

Sedan var det bara att vänta och vänta. Ungefär ett halvår senare var jag på ett möte och mer och mer folk hade gått med på vår plan. Snart skulle vi kunna börja bygga några rymdraketer och prata med fler länder.

Långt senare, 08/15-55

Jag är nu fem år äldre och folk har börjat åka till Mars. Jag ska göra det tillsammans med statsministern, min familj och mina vänner, om en vecka. Jag är fortfarande vän med Jonathan, Alva och Hedvig. Vi kommer alltid att vara kända som de som kom på flytten till mars. Trots att det inte ens var vi som kom på idén från första början.

En vecka senare

Vi håller på att gå in i raketens inre och jag andas mycket snabbare än vanligt. Vi är på väg upp i en oändlig värld utan gravitation. Eller egentligen har vi alltid varit där även fast det inte känns så.

Nu har vi börjat åka och vi sitter fastspända som på ett flygplan fast det känns helt annorlunda. Jag känner mig fri. Det är här jag har velat vara i hela mitt liv men jag har redan hemlängtan till platsen där människans resa började. Jorden.

Skrivet av Karin, vintern 2020-2021.