Kälken som fick medar
En snörik vinter kommer en spark väl till pass. Hans Millgård skriver om sparkstöttingens historia; hur en kälke fick medar och blev ett praktiskt fordon.
När den kommer till slut, den riktiga, vita vintern. Vilken lättnad det då är för oss gravt snöberoende som har tvingats leva på sparlåga och börjat visa tecken på akut snöabstinens. Äntligen dags att plocka fram längdskidorna, skridskorna till isfolket och sparkstöttingar till de övriga.
Att åka spark är det mest lustfyllda sättet att ta sig fram på vintervägar. Om väglaget är det rätta, en osandad väg ligger framför dig med hårdpackad snö eller blankis och kvicksilvret ligger där det ska några grader på minussidan.
Världen ligger öppen för sparkentusiasten. Om du dessutom är försedd med broddar är lyckan fullständig! Bengt Berg har i en av sina dikter i Stjärnbetaren satt ord på den känslan:
"Iväg!
Du står på en kulle
med en spark
Nedanför väntar dagen,
ja, till och med världen
och vem skulle inte vilja
avyttra ett besök där
Ta tag i handtagen,
blunda - ge dig av!
Vintergatan är glasklar
ännu har du tungan i behåll,
fylld av blod och smaken av längtan
Iväg nu, snart kommer
grusbilen"
Många kanske tror att sparken är ett uråldrigt fortskaffningsmedel, men riktigt så är det ju inte. I Göran Rosanders lilla välfyllda bok Sparkstöttingar blir vi sakkunnigt vägledda i deras historia.
Först kom kälken och sparkkälken. Gedigna transportmedel för vatten, ved och annat gods. Sen förlängde man medarna och fick fram ett mer mångsidigt fortskaffningsmedel. I mars 1872 kan man i Norrbottens-Posten läsa om några egendomliga fordon som kallas sparkstöttingar:
"som framdrifwas derigenom, att en person som står bakpå medarne, då och då sparkar till med endera foten".
Enligt traditionen ska sparkar ha använts redan på 1850-talet i Degerfors, Lycksele och Norsjö. Trämedarna ersattes så småningom med smala stålmedar som gjorde styrningen betydligt enklare.
När Orsasparken, som Göran Rosander kallar stålsparkens urmoder, började tillverkas i stor skala en bit in på 1900-talet var genombrottet ett faktum.Den samsas gott med gammsparken från Bergö i Österbotten, tillverkad i början av förra seklet av byasmeden Johannes Holm.
Sammanlagt ett 30-tal fabriker fanns verksamma under perioden 1920-1955 och ett antal cykelreparatörer som hade sparktillverkning som ett komplement i sina verkstäder. Hur sparken togs emot som det nydanande åkdon den faktiskt var får man utförligt beskrivet i uppsatsen "Sparkstöttingen som innovation" av Nils Storå i boken Människor och föremål.
Från att ha uppstått ur ett transportbehov hos arbetare i Norrlands sågverksmiljö fann den vägen till städernas välbärgade borgerskap. Här fick den en ny uppgift som hjälpmedel för gymnastiska rörelser och sparkstöttingstävlingar blev högsta mode. När resultaten rapporterades i pressen fick man även veta vilka åkare som sparkat "kraftigast och vackrast".
Det tävlas fortfarande i sparkåkning på sina håll. I Arvika hålls varje år sedan 1970-talet "VM" och på Holmön tävlas det i samma ädla idrottsgren varje sportlov.
Många har tänkt nytt och gjort förbättringar på grundkonstruktionen. Patentverket har registrerat 148 patent som rör sparkar och extrautrustning. Hopfällbara varianter, hjulförsedda och motoriserade. Det är ingen hejd på uppfinningsrikedomen.
Raketsparken, förmodligen mest förknippad med Åsa-Nisse och den stora kalabaliken, finns nu förverkligad och dokumenterad på Youtube. Snart har vi det första VM:et här och en ny energisnål tävlingsform har sett dagens ljus! Inte illa!
Motorspark tillverkad i Malax i slutet av 1950-talet och använd in på 70-talet. Utrustad med luftkyld encylindrig motor och med drivhjul försett med piggar och snöskovlar var den en pålitlig transportör för trötta säljägare Inte undra på att den fick smeknamnet "Hjälp mig hem"!
I poesin har sparken omnämnts flera gånger. Björn Julén skriver om sparken som livräddare i dikten "Sparken" som finns i samlingen Väglösa land. Werner Aspenström lyfter ofta vardagliga ting till en oväntad nivå i sin poesi. I dikten "In memoriam" i samlingen Sorl påminner han om "byvägens oförbätterliga fordon, den frusna insjöns osänkbara båt".