Jag väntar på djävulens ankomst
En bok för alla som någon gång varit unga och längtat bort; som känt sig udda, storslagna och oförstådda.
Svårt att tro att den här frispråkiga och självsäkra berättaren är en ung kvinna som levde i en amerikansk småstad för över hundra år sedan.
Storslaget och öppenhjärtigt
”Det är storslaget av mig att ha kommit så här långt, vid nitton års ålder, utan någon annan utbildning än sanden och kargheten. Storslaget – hör du det?”. Så skriver Mary MacLane i Jag väntar på Djävulens ankomst. Jag kan inte annat än hålla med. Det är inte helt klart vem Djävulen som hon väntar på egentligen är, men jag tänker mig att det är någon som får representera allt som hon längtar efter, som inte ryms i den inskränkta småstadstillvaron.
Mary MacLane skriver om hur det är att bo på en plats där en är udda och inte passar in, om att vandra runt i det karga landskapet och känna sig som ”en liten sak som fallit ner på jorden av misstag” och låta tankarna flyga iväg långt, långt bort.
Hon skriver också om sin kärlek till en kvinna som hon kallar för anemondamen, förvånansvärt öppenhjärtigt med tanke på den tid hon levde i.
En bästsäljare
Frispråkigheten och det provokativa innehållet gjorde att boken fick hård kritik när boken kom ut 1902. Ändå blev den en bästsäljare, framför allt bland unga kvinnor, och gjorde Mary MacLane till kändisförfattare.
En bok för alla som någon gång varit unga och längtat bort; som känt sig udda, storslagna och oförstådda.