Verk av Stina Wirsén

Respekt för målgruppen

– Det var en annan tjej i klassen som vann men jag tyckte att min bok var lite för bra för att lämnas åt sitt öde. Så jag visade den för Rabén och Sjögren och fick den förlagd. Och sedan dess har det rullat på, säger Stina Wirsén.

Prick och halv i och halv över ville hon att den skulle heta. Men förlaget tyckte titeln var lite konstig och döpte den istället till det lite mindre fantastifulla Jag har fått en klocka.

När hon fick barn började hon göra barnböcker ihop med sin mamma Carin Wirsén. Döttrarna fick bli förlaga till Rut och Knut-serien. På 15 år har det blivit ett tjugotal böcker och utöver dem har Stina också gjort egna pekböcker.

Är det nåt särskilt man måste tänka på när man gör böcker för barn?

– Brokiga-böckerna och Vem-böckerna vänder sig till de allra yngsta, två-åringar som har en begränsad erfarenhet. Deras begreppsvärld är inte så stor ännu men de är ändå människor med full intelligens. Jag försöker hålla språket och handlingen på en vardagsnivå och ha respekt för målgruppen men jag tror samtidigt inte man ska tänka för mycket.

Att nå den vuxna

En av Stina Wirséns ambitioner med sina böcker är att skapa en stund för barnet och den vuxna.

– Barnet är den centrala mottagaren men för att nå barnet måste man nå de vuxna också. Ett av mina starkaste barndomsminnen är när min mamma låg och läste Loranga för oss och skrattade så mycket att vi knappt kunde höra vad hon sa. Det var en av de bästa stunderna för att hon hade så roligt. Kan jag skapa en sådan stund med mina böcker så har jag lyckats, säger Stina Wirsén.

Hon berättar att många vuxna även köper hennes böcker till sig själva eller till andra vuxna. När Bokcafé Pilgatan i Umeå under ett par vinterveckor 2010 ställde ut några av Stina Wirséns originalteckningar blev nästan alla sålda.

"Det är bara lustfyllt"

Sina Wirsén har också en anställning på Dagens Nyheter där hon illustrerar alla sorters texter.

– Jag tycker jag att jag har ett större ansvar när jag jobbar med barnkultur. Mina böcker kan vara ett barns första möte med litteratur medan vuxna som ser mina illustrationer i DN kan ta emot dem på ett annat sätt. Men det är otroligt stimulerande att växla mellan de olika uppdragen. Och jag tror att mina barnböcker skulle bli sämre om jag bara gjorde dem.

Stina Wirsén är lyckligt lottad eftersom hon nästan bara njuter av sitt kreativa arbete.

– Jag vet inte vad prestationsångest är. Jag vet vad ångest är, men den är aldrig relaterad till jobbet. Det är bara lustfyllt. Naturligtvis är jag inte alltid nöjd. Jag kan tycka att "den boken blev inget bra", "det där reportaget blev dåligt". Jag är självkritisk och jag slänger också väldigt mycket. Jag är en miljöbov och gör av med enormt mycket papper.

Jobbar snabbt

När hon skapar sina Vem-böcker gör hon dem helt färdiga på en gång både i text och bilder. Och det är först efteråt som hon märker om de är bra eller dåliga.

– Kanske kan man tycka att jag borde upptäcka det redan på manusstadiet. Men det är lite som ett rus när jag gör ut dem. När jag och mamma jobbar är det annorlunda. Hon skriver lite, jag tecknar det jag tycker är roligt. Sen säger hon vilka teckningar hon tycker är bra, vilka som är konstiga. Vi bollar fram och tillbaka och det blir ett naturligt motstånd i arbetet.

Stina Wirsén tycker att det är väldigt roligt att jobba tillsammans med sin familj. Förutom att göra barnböcker med sin mamma jobbar hon med att ta fram produkter med karaktärerna från Brokiga-serien: lampor, lakan, textilier.

– Det är som att fortsätta nåt som vi alltid hållit på med. Jag och min syster har alltid sytt dockkläder, byggt i lera och så. Det känns som att vi fortsätter att leka.

Leker med våra fördomar

Till boken En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga har hennes son varit med och tecknat så samarbetet inom familjen fortsätter i nya generationer.

Finns det ett genusperspektiv i böckerna?
– Karaktären En liten skär är lite som Tintin, en ickeperson som får iträda olika roller. Men det är ingen slump att hon är flicka. Eller att hon är skär. Många tror att karaktärerna i Vem-böckerna är könsneutrala men det är inte sant. Men man kan inte se vilket kön de har och det är väldigt sällan viktigt för berättelsen, säger Stina Wirsén.

Stina Wirsén försöker utmana våra föreställningar med enkla medel. Hon gör nallen till en hon och katten till en han.

– Vem är arg börjar med raderna "Titta en nalle. Hon bygger.". Men nästan alla läser fel. Och sen finns där en katt med ett stort hjärta på magen som är en han. Men där läser alla också fel. Till och med jag har gjort det. Det är kul att lattja lite med fördomar och föreställningar, men det viktiga är att lyfta fram rätten att vara en person, ett barn, framför sin könsidentitet.

Behovet av att illustrera

För Stina Wirsén är tecknandet centralt.

– Att fråga varför jag gillar att rita är som att fråga varför jag gillar att äta. Det är något jag gör och har gjort varje dag sen jag var två-tre år gammal. Det är ett behov. När jag är ledig och har semester kan jag vara utan det som en eller två veckor max. Det är som ett språk för mig, som en ventil att bearbeta dagen med.

Figurerna och karaktärerna från Stina Wirséns barnböcker har fått liv även utanför boksidorna och i höst kommer de också bli film. Först på bio och sedan i SVT:s Bolibompa.