Ikoner och legender är vanliga människor

Förlaget tänkte att hon skulle skriva en bok om punk, men Viv Albertine ville skriva sin biografi om en kvinnas liv istället.

Svartvit bild på Viv Albertine
Foto: Anna Sahlén
– Jag tyckte att det var intressant att när jag plockade upp en gitarr i 50-årsåldern hände samma sak som när jag gjorde det i 20-årsåldern. "Nej, gör det inte. Du kan inte spela. Du är kvinna. Du är för gammal."

"Sann mot mig själv"

När Viv Albertine såg det mönstret ville hon skriva berättelsen som utgjorde resan mellan dessa två tillfällen.

För henne var det viktigt att skriva boken på samma premisser som när hon spelade i The Slits.

– Att vara sann mot mig själv, saklig, att använda min röst, inte skriva i klichéer, inte låtsas att jag visste mer än jag gjorde och inte göra mig själv till någon ikon.

Skrev i dagboksform

Hon skrev sin biografi Clothes, clothes, clothes, music, music, music, boys, boys, boys i dagboksform, inspirerad av en berättarstil som oftast återfinns i romaner, där protagonisten inte vet vad som ska hända härnäst.

Bild på Viv Albertine som 17-åring
Bild från vivalbertine.com
– I verkligheten vet du inte vad som kommer att hända i livet. Du vet inte vad som väntar runt hörnet. Jag ville prova att göra det med en biografi. Att inte skriva som den upplysta 50-åriga Viv utan som jag kände då och vad jag helt och fullt trodde då. Jag lät bara den unga Viv vara så ovetandes som hon faktiskt var.

Längs bak i boken finns en lista på vilka kläder Viv Albertine bar, vilken musik hon lyssnade mest på och vilka killar hon hängde med under olika perioder i sitt liv.

– I den mån jag hade en mall till boken så var det den listan.

Sökte förebilder

Bokens titel speglar de mest inflytelserika företeelserna i Viv Albertines liv under en stor del av hennes liv.

– Jag har tänkt att det kanske inte var särskilt feministisk att döpa boken så, men det fanns inga tjejer i min sfär som gjorde någonting spännande. Min mamma var hemmafru och alla yrkesverksamma kvinnor jag kände till var lärare ända tills Yoko Ono dök upp. Vi älskade Yoko på min skola. Alla unga tjejer älskade henne, till skillnad från den engelska pressen.

Utan förebilder bland tjejerna, härmade hon istället killarna. Bandet The Kinks kom från Muswell Hill, precis som Viv Albertine, och fungerade som en inspiration och ett bevis på att det gick att ta sig någonvart även för dem som bodde i fattiga områden i norra London.

Inga killar ville vara tjejer

Bild på Viv Albertine
Foto: Anna Sahlén
– Jag knöt mig till killar. Killar gjorde saker och tjejer gjorde det inte på 1960-talet.

Men steg för steg lärde hon sig att tjejer också kunde. När Viv Albertine köpte en gitarr, såg The Slits spela och sedan blev medlem i bandet, blev hon själv en del av den skapande sidan.

The Slits ville göra sin egen grej och bli tjejer som killar skulle vilja vara, inte bara ligga med. För som Viv Albertine säger – du skulle inte ha kunnat hitta en enda pojke eller man på de brittiska öarna vid den här tiden som skulle kunna säga "jag önskar att jag vore som henne" om någon tjej eller kvinna.

Egen stil

– Jag var väldigt influerad av Malcolm McLaren, som tyckte att allt man gjorde skulle man göra för att ha roligt. Därför hände det att vi gick till tvättomaten i balklänning. Han lärde oss att tänka så.

Bandet skapade en klädstil som de kände sig bekväma i både på scen och utanför och bestämde sig tidigt för att spela på sitt sätt.

– Vi ville lyssna på vår inre rytm och spela efter den. För vad är det som säger att bra musik är när den spelas maskinellt i exakt samma takt? Håller du samma takt hela tiden när du har sex? För handlar inte rock'n'roll i grund och botten om sex?

Att vara en skapande kvinna

Bild på Viv Albertine med gitarr
Bild från vivalbertine.com
Publikens reaktioner innebar ofta spott och okvädesord och deras spelningar innehöll ofta med bråk och slagsmål.

– Spottet haglade över oss. Johnny Rotten i Sex Pistols gick alltid av scenen när publiken började spotta, men vi var tjejer så vi kunde inte göra det.

Även om boken skildrar den engelska musikscenen under en spännande period så är det bara en liten del av vad boken handlar om. Den handlar om livet och om de förutsättningar och begränsningar som finns för kvinnor och i synnerhet skapande kvinnor.

– Jag ville visa att vi du kan ta dig igenom det, även om du väljer en annan väg en den som är lättast att gå. Jag har tagit risker, jag har misslyckats, jag har överlevt. Jag tror att vi behöver lära oss att leva på ostadiga ben. Jag lever fortfarande och jag har ett fantastiskt liv och jag hade inte haft det om jag inte vågat ta några risker. Och jag har till och med fortsatt att ta risker upp i 50-årsåldern.

"Legender är precis som alla andra"

– Jag hade inte någon agenda med boken utan skrev bara så som det var. Om något vill jag lära folk, särskilt yngre människor, att ett misslyckande kan vara sexigt på sitt sätt och att legender är precis som alla andra. Jag ville visa att någon

Bild på Viv Albertine
Foto: Anna Sahlén
du kanske tycker är häftig och som spelar på en cool gitarr också blöder, har cancer, är fåfäng och illojal. Jag skrev den inte för att bli omtyckt, och som kvinna är det jättesvårt.

Boken är även skriven med unga i åtanke, en generation av unga som i Storbritannien strävar efter att köpa fastigheter, inte göra uppror, säger hon.

– Vi hade inte de förväntningarna på oss på 1970-talet. Ingen lyssnade på oss men ingen brydde sig heller om oss så vi kunde åtminstone ställa till med besvär och få uppmärksamhet.

Gitarristen Viv Albertine, från den inflytelserika musikgruppen The Slits, besökte Umeå i samband med Made-festivalen och Littfest i mars 2015.

Popmusik lär oss om samtiden

Skrivet av: Anna Sahlén

Anna Charlotta Gunnarson lyfter gärna artister och musikhistorier som inte är så berättade och låter dem vara en väg in i vår moderna historia.

Uttrycker stora känslor med små medel

Skrivet av: Anna Sahlén

När illustratören och bilderboksskaparen Kitty Crowther besökte bokcafé Pilgatan i februari pratade hon om sina böcker, sitt sätt att arbeta och sin syn på läsning och bilder. Men också en hel del om våra sinnen.

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Anna Sahlén den 30 mars 2015