Silverfeber bröt ut

År 1634 hittade samen Peder Olofsson en ovanlig svartblänkande sten vid Nasafjäll i Arjeplogs fjällvärld nära gränsen mot Norge. Stenen transporterades till Stockholm för undersökning. När det visade sig att den innehöll stora mängder av silver och bly blev uppståndelsen stor i Stockholm och silverfeber utbröt. Riksrådet Karl Bonde uttryckte förhoppningarna om att Nasafjäll skulle bli räddningen för svensk ekonomi med orden: "Med Guds hjälp så skall detta bliva de svenskes Västindien".

Raskt förbereddes för att börja bryta malmen. Bara att transportera all utrustning och proviant som behövdes för att komma igång med själva gruvbrytningen var ett jätteprojekt. På 1600-talet fanns inga vägar i Norrlands inland. Sträckan mellan kusten och Nasafjäll innebar 40 mil av väglöst land och transporter gick sommartid i huvudsak längs älvar och sjöar. På sträckorna mellan vattendragen fick båtar och packning dras. Vintertid kunde renar med slädar användas.

Samer tvångsrekryterades

I Silbojokk vid sjön Sädvajaure byggdes en smälthytta där den första bearbetningen av malmen gjordes. Den krävde stora mängder ved. Snabbt tog skogen slut i närområdet och ved fick hämtas flera mil bort.

Till råga på allt visade det sig att silverfyndigheterna inte var på långa vägar så rika som många hade hoppats. År 1637, tre år efter upptäckten, hade bara 67 sivertackor producerats.

Mager utdelning

Gruvbrytningen fortgick trots klent resultat, svåra umbäranden och mycket lidande för både människor och djur. Brist på proviant, dålig utrustning och kargt klimat gjorde att malmbrytningen skördade många offer. Både samer och soldater tvångskommenderades. Ett inte ovanligt kraftuttryck på den här tiden blev "Dra åt Nasafjäll!" uttalat som en förbannelse.

Slutet för silvergruvan i Nasafjäll kom år 1659. Även då låg Sverige i krig, nu mot Danmark. Den danska regeringen trodde att silverbrytningen var så viktig för den svenska krigsmakten att en militär styrka sändes till Lappland. Truppen på ungefär 100 danskar brände ned och förstörde både gruvan i Nasafjäll och silverhyttan i Silbojokk. Tidpunkten för anfallet var väl valt då de flesta av arbetarna hade rest till Arjeplog för att fira kyrkhelg. De få personer som fanns kvar flydde undan anfallet.

I slutet av 1700-talet gjordes ett nytt försök att bryta silver i Nasafjäll. Även denna gång var förutsättningarna för svåra. Resultatet blev därmed magert och gruvan lades ner efter några år.

Gruvprojektet i Nasafjäll är på många sätt en tragisk historia, men det var också det första stora industriprojektet i övre Norrland. Det innebar starten på lappmarkens kolonisering och att en infrastruktur började byggas upp.

Skrivet om gruvbrytningen i fjällvärlden

Romanen Den femtonde hövdingen av Sven Rosendahl utspelar sig under Nasafjällsepoken. Det är en mörk skildring av den brutalitet som samerna utsattes för.

Nasafjäll var inte det enda gruvprojektet i fjällvärlden på 1600-talet. Även i Kedkevare i Jokkmokks fjällvärld försökte man utvinna silver och med lika dåligt resultat. Historien om det projektet har bland annat skildrats av Tore Abrahamsson i den vackra boken Drömmar om silver från 2009.

Text: Åke Samuelsson, Umeå stadsbibliotek
Foto: Wikipedia public domain