Om samvetsfrågor, revolution och Mors dag, skriver Hans Millgård i sin krönika om revoltens 1968.
”Känner sig kandidaten förtryckt? En extraknäckande vapenfri får en samvetsfråga.”
Den frågan fick jag när jag satt med en kopp te och en ostsmörgås i ett lantligt kök på en mälarö för 40 år sen. Förmodligen kom jag av mig i tuggandet och tesörplandet. På samma gång fnissnödig över det som jag tyckte lät så 1800-talsaktigt och provocerad över det ironiska tonfallet.
Förtryckt hur då och av vem? Av staten, kapitalet eller makterna i största allmänhet?
Svaret kommer jag inte ihåg. Förmodligen blev det något svävande.
Hon som ställt frågan tittade bistert på mig för att få klarhet i om jag var en röding, en av de många plakatbärande upprorsmakare som gjorde huvudstaden osäker, eller om jag var en ofarlig om än lätt samvetsöm vapenvägrande yngling som fått ett tillfälligt extraknäck: att rensa en uthusvind fylld av tomhylsor som sparats av en ekonomiskt sinnad småviltsjägare.
Bakstycket av mässing kunde ju smältas ner och komma till användning till ny ammunition vid nya orostider. Krig eller revolution, det gällde att vara beredd!
Nästa dag tog jag båten in till fastlandet, Stockholm och revolten. Ockupationen av kårhuset på Holländargatan var redan i full gång och nyfiken som jag var tog jag mig dit. Och in kom man efter att ha visiterats av vakter i dörren.
Det var en tämligen så förvirrande upplevelse.
Luften var mättad av överhettad revolutionär kampyra och tröttande testugg. En parodi på kommunfullmäktiges segaste stunder, kommenterar Göran Hägg när han skriver om händelsen i sin bok Välfärdsåren – svensk historia 1945-1986.
Och så någonstans mellan ett inlägg från en vänstersinnad folkpartist och en Mao-citerande äkta revolutionär slår det mig; den här söndagen handlar det inte bara om vad många här ser som
inledningen till en revolutionär omvandling av det svenska klassamhället. Det är ju faktiskt Mors dag - och jag som nästan glömt min!
Snabbt letar jag mig fram till en telefonautomat och ringer min mamma. Hon blir glad. Kanske till och med lite rörd men blir aningen brydd över det oväsen som stör hennes son när han i luren sjunger ”mor, lilla mor, vem är väl som du?”
Inte vågar jag berätta att jag står där mitt i händelsernas centrum, i revoltens mitt, mitt i världen.
När jag läser första sidan i romanen med den poetiska titeln så känner jag genast igen mig. Så här var det eller så här kändes det en dag för snart 40 år sedan.
