Det är mycket som händer kring den politiska aktivisten och konstnären Maria Aljochina. Hon är som oftast på trampolinens yttersta kant och nedslagsplatserna varierar. I februari är det sju år sedan hon och fyra andra medlemmar i Pussy Riot framförde låten "Jungfru Maria, fräls oss från Putin" i Frälsarkatedralen i Moskva. Det kunde ha blivit 40 sekunder som passerat in i några få människors medvetande, aldrig mer än ett videoklipp som rundat kompisgänget. Men nu var det strax presidentval och det fanns med all sannolikhet skäl till att den ryska regimen ville utnyttja gruppens påhitt. 

"Det som retade upp oss var att patriarken för den rysk-ortodoxa kyrkan agiterade för Putin. Kyrkan sa att det var en synd att demonstrera", säger Maria Aljochina och menar att allt är absurt, så "orwellskt" eftersom Sovjetunionen i årtionden jagat prästerna och förbannat kristendomen. Hon ser sig själv som kristen och menar att den provocerande spelningen i Frälsarkatedralen skulle skapa debatt.

Men regimen slog tillbaka och begreppet Pussy Riot blev ett begrepp, med tiden Kremls nya världskända dissidenter. 

Allt har dock sitt pris. Eggen mellan liv och död är svår att balansera på. 

Vilka är dina favoritpoeter, frågar jag Maria Aljochina när vi snabbt ses på Kulturhuset i Stockholm. Hon signerar sin bok, jag är näst sist i raden, och berättar att vi snart ses i Umeå. "Okej. Här." Hon skriver ned två namn i mitt block. Mandelstam och Vvdensky. Och sedan Bukovskij. 

De har alla suttit i fängelse. Osip Mandelstam dog i ett transitläger nära Vladivostok den 27 december 1938, 47 år gammal. Han blev med tiden en uttalad stalinkritiker. Alexander Vvedensky fick tidigt ögonen på sig och satt arresterad för "kontrarevolutionär" verksamhet 1941. Han dog 37 år gammal på ett fängelsetåg. Båda efterlämnar verk som lämnat djupa minnen.

Den 30-åriga Maria Aljochina från Moskva, med mössan neddragen i pannan och med benen uppdragna under sig med nätstrumpor, är en i rad av kulturens upprorsmakare. Nu, i vår tid. Alexander Vvedensky såg det egna livet som en kreativ handling som kunde omvandlas till konstverk. Check, Maria Aljochina, tänker jag med hennes Riot days i minne. 

Vladimir Bukovskij tillbringade mer än tolv år i Sovjetunionens fängelser och slutna psykiatriska anstalter. Och när Aljochina ställdes inför svåra moraliska val i arbetslägret tänkte hon på hans ord om betydelsen av underkastelse. Hon skriver. "Dessa tillfällen av val i fängelset, kommer att finnas kvar hos dig resten av ditt livet (…) Sviker du dig själv, om så bara en endaste gång, kan du inte sluta. Då blir du en fånge. Och det innebär att du har besegrats. Då har de verkligen berövat dig all din frihet".