Historielektion à la Jan Guillou
Jan Guillou har nu satt punkt för sitt respektingivande romanprojekt "Det stora århundradet". En blandning av fiktion och verklighet som kan tolkas som ett politiskt testamente, skriver Olle Öhman på Tegsbiblioteket.
Kommentar om samtiden
Hela bok-serien känns i mångt och mycket som författarens kommentar och syn på samtidshistorien i vår del av världen. I och med att huvudkaraktärerna uppvisar uppenbara likheter med Jan Guillous egen släkthistoria, så är det ofrånkomligt att tolka hela serien som ett slags politiskt testamente, speglat genom hans egen familjs historia.
Tydligast blir det förstås i de senaste delarna, där hans alter ego, Eric Letang, får stort utrymme. Med ena benet i överklassen och det andra i vänsterrörelsen rör han sig hemtamt i terrängen och det bäddar så klart för en del underhållande förvecklingar. Har man lite koll på Jan Guillous ”merit-lista” genom åren, radas här exemplen upp, där han ofta själv spelat huvudrollen.
Fiktion och verklighet blandas, men inte värre än att sammanhangen förstås. Dock kan jag ibland haka upp mig på hans tvärsäkra tolkningar av historiska skeenden som kanske inte var så tydliga när det begav sig, men som det är lätt att 25 år senare utbrista: - vad var det jag sa?!
Rör upp känslor
Å andra sidan är det enkelt att instämma i hans analyser av hur dåtidens samhällsutveckling påverkar oss i hög grad ända in i våra dagar. Hans privata vendettor med diverse offentliga personer ur det förflutna tar också stor plats och känns kanske lite väl övertydliga. Inte minst hans nästan parodiska upptagenhet av tidningen Expressen, som förlöjligas och hånas vid varje tänkbart tillfälle.
Jan Guillous signum som författare kan i hög grad sägas vara hans bokserier och han är tvivelsutan en skicklig stilist. Då han gärna rör sig i historiska skeenden gör han enligt egen utsago gedigen research innan själva skrivarbetet tar vid. Trots detta är det inte sällan hans verk blir omdiskuterade och kritiserade av historiker.
Det som rörde upp mest känslor i den här bokserien får nog sägas vara när han i den fjärde boken – Att inte vilja se -påstod att knappt någon hade kännedom om Förintelsen i Sverige medan den pågick. Även hans skildring av England och Tyskland, i frågan om vem som intar den föga hedrande förstaplatsen i blodtörst och barbari under det förra århundradet, vållade också en del uppmärksamhet. Var Jan Guillou står i den frågan är nog tämligen uppenbar efter att ha läst hela serien.