Black Spring är som vilken annan amerikansk småstad som helst. Bortsett då från häxan. Hon rör sig som hon vill i staden, det har hon gjort sedan 1600-talet. Hennes händer och ben är kedjade, hennes ögon och mun igensydda.

Plötsligt står hon i ditt vardagsrum, och mumlar något ohörbart ur mungipan. Släng en duk över henne, så kan du fortsätta se på sporten. Plötsligt står hon på natten, flera nätter i rad, vid dina barns säng och mumlar. Vi får väl flytta in tältsängar i vårt eget sovrum, så att barnen kan sova där.

Låt gärna skenet bedra

Plötsligt står hon på torget och mumlar – och hjälp, där kommer turister! Fort, göm henne bakom en byggställning!

Men rör henne inte. Lyssna inte på hennes mumlande, för de senaste som gjorde det tog livet av sig. Och, för Guds skull, klipp inte upp hennes stygn!

Invånarna i Black Spring försöker leva med den förbannelse häxan lagt över dem. De försöker i görligaste mån bygga en vardag, gå i skolan och på jobbet, och ha fritidsintressen. De försöker ignorera kalvarna som föds med två huvuden, och ugglorna som stirrar på dem. De har inget val: har de flyttat in så kan de inte längre flytta ut, för sådan är förbannelsen.

Humor som förstärker skräcken

På intet sätt är Hex en perfekt bok, men dess styrkor överväger svagheterna med sådan tyngd att man har överseende med precis allt. Thomas Olde Heuvelt försöker till exempel inte låtsas som om premissen inte också är rolig, tvärtom visar han precis hur absurd den är gång på gång. Det är också en del av det som gör den så otäck, och som möjliggör för författaren att vrida upp stämningen och vansinnet och sorgen och skräcken till en sådan nivå att slutet känns oundvikligt.

Var står vi själva?

Kanske är det just det värsta. Hex handlar til syvende og sidst framför allt om ett samhälle, om människor som lever under pressade förhållanden. Den handlar om social kontroll och pöbelvälde, om vad våra idéer om medmänsklighet egentligen är värda när de verkligen sätts på prov. Thomas Olde Heuvelt lyckas få oss som läsare att godta livsförhållandena, acceptera sakernas ordning så till den grad att när det kommer till kritan kan vi inte ens vara säkra på var vi själva står.

Läs gärna tillsammans

Just här visade sig Hex leverera som en av de starkaste bokcirkelupplevelserna jag haft på många år. Länge pratade vi om sånt som hur normalitet kan förskjutas, hur vi vet vad vi själva är kapabla till, om corona och Hagamannen och Olkamanki by.

Så om ni har en bokcirkel, och är någorlunda bekväma med engelska, då är detta en svartmagiskt stark rekommendation. Läser ni den hellre själva, se bara till att ingen står intill läslampan och mumlar. Och gör någon det, lyssna inte.