I epilogen till Hell's Angels berättar Hunter S. Thompson hur han under Labor day 1966 blir redigt misshandlad av några av motorcykelklubbens medlemmar. Tack vare en av sina så kallade vänner i klubben tog han sig levande ur situationen men efter denna incident gick klubben och skribenten skilda vägar. Efter ett år i gränslandet mellan research och indoktrinering var sagan över.

Citat som förstärker

Bokens sidor är dekorerade med citat från änglarna själva, poliser, åskådare samt Hunter S. Thompsons förebilder och litterära ikoner. Han citerar också en offentlig utredning kallad Lynch-rapporten som kraftigt överdrev motorcykelgängets kriminella roll. För varje sida i Hell's Angels blir rapporten en allt större antagonist mot Thompsons alltid närvarande första person.

Med sin första bok trampar Hunter S. Thompson iväg från New journalism och svävar ut i sin egen journalistiska stil, som senare kom att benämnas Gonzo-journalistik. För 50 år sedan sågs hans språk som grovt och okultiverat medan många idag säkert kan hålla med om att det är både behagligt i sin direkthet och okonstlat elegant.

Spontan men genomarbetad

Medan Hunter S. Thompson håller läsaren vaken med svordomar och könsord ägnar han sig inte åt något billigt effektsökeri. Trots den inneboende lössläpptheten skiner det då och då igenom att mycket planering och arbete ligger bakom Hell's Angels.

Tack vare gemensamma intressen för både motorcyklar och illegala droger blev utforskandet av subkulturen en stor del av författarens liv, men möjliggjorde också alternativa vinklar till de flesta sensationella rubriker om våldtäkter och misshandel som följde Hell's Angels på alla deras utflykter. Många av dessa tidningsrubriker visar sig presentera en del sanningar samtidigt som Hunter S. Thompson ägnar många sidor åt att motbevisa Lynch-rapportens validitet.