Foto: Anna Östman

Alla bilder finns hela tiden inuti henne, så det är ofta bara fråga om att hitta rätt sätt att uttrycka dem på.

– Jag kan hålla på och färga garn i det oändliga. Jag köper gärna ofärgat material, men om jag hittar något med precis rätt färg så köper jag det. Jag skulle kunna väva mina egna linnetyger också, men det är enormt tidskrävande och då skulle även priserna på mina verk skjuta i höjden.

Britta Marakatt-Labba bor i Övre Soppero, men hennes yrke innebär en del resande. Vid intervjutillfället arbetar hon med en teaterpjäs i Umeå, samtidigt som hon har utställning på ett galleri i samma stad. Hon säger lite skämtsamt att hon ibland känner sig arbetsskadad när hon besöker så många textil- och handarbetsbutiker på sina resor.

– Jag är hela tiden på jakt efter material.

Tomma fält kräver också arbete

Genom att fotografera sin arbetsprocess kan hon både få hjälp med att minnas hur hon har planerat ett verk och att se hur det utvecklas steg för steg. Britta Marakatt-Labba berättar att hon inte skissar på ett traditionellt sätt, utan använder små pappersbitar som hon manipulerar. Ibland räcker det med att flytta något en millimeter, så klaffar det.

Hur vet du att du har färdigställt något?
– Det kommer med åren. Det är när jag känner intuitivt att "det här håller".

Detalj från Britta Marakatt-Labbas broderi "Minnen" (1977-78)

Även en till synes obearbetad del av ett broderi har ofta mycket arbete bakom sig.

– Det enkla och minimalistiska är det som är svårast, men det kommer också med åren.

Sammanhanget i Britta Marakatt-Labbas konstverk är inte alltid klart som korvspad till en början, men de många små detaljerna är lätta att hitta och känna igen. Ju längre jag själv studerar ett av hennes broderier, desto klarare blir också den känsla som förmedlas. Hittar jag först några pyttesmå fina mössor eller en utsökt renpäls i miniatyr, kan jag efter en kort stund ha hamnat i en våldsam kamp eller en svunnen tid. Allt inom samma tavelram.

Från teckning till textil

Det var under utbildningen på Högskolan för design och konsthantverk (HDK) i Göteborg som Britta Marakatt-Labba hittade sitt uttryck. Där fick hon möjlighet att testa en mängd olika tekniker och berättar att hon färgade yllegarner när insikten kom till henne.

– Då kände jag att det här är mitt medium.

Innan dess hade konsten länge varit en del av hennes liv. Det började med teckning när hon var barn, tillsammans med flera av hennes syskon. Hon berättar att hon i någons Mina vänner-bok redan i andra klass hade skrivit att hon ville jobba med "något med teckning" när hon blev vuxen.

Hon letade sedan på egen hand efter konstskolor och hittade en utbildning i Sunderbyn utanför Luleå, vartefter det blev vävning och sömnad på yrkesskolan i Kiruna. Sedan bar det av till Göteborg och HDK i fyra år.

Andra textilprojekt

Har du någon gång sett ett verk och tänkt att du önskade att du hade gjort det själv?
– Nog händer det att jag tänker det då och då. Man kan också komma på en idé som ligger nära någon annans, men det handlar oftast om detaljer och särskilt inom kostym tycker jag.

Hennes egen inspiration, särskilt när det gäller att avbilda ansikten, kommer bland annat från oljemålning. Med garn går det bra att använda liknande tekniker för att få fram drag och strukturer och hon har jobbat en del i olja själv, särskilt under tiden på HDK. Hon har också träffat på formspråk liknande sitt eget hos en och annan yngre konstnär och hon tycker att det är väldigt roligt ifall andra kan inspireras av henne.

Läs mer

Lyssna på P1-dokumentären "Vassa stygn" om du vill veta mer om Britta Marakatt-Labba, hennes barndom, politiska engagemang och mer om material som fiskskinn och lämningar från andra världskriget.

Läs mer om Giron sámi teáhter på Samiteahter.org.

Detalj från Britta Marakatt-Labbas broderi Isarna brast

Britta Marakatt-Labba tipsar om fler intressanta personer