Vilken typ av fotograf är du?
– Jag ställer mig den frågan själv ibland. Jag tror det är en dokumentation av en samtida levande kultur runtomkring, men samtidigt så är dokumentärfoto inte direkt något man försörjer sig på.

Levebrödet är kommersiell fotografering och att sälja arkivbilder. Han ger sällan instruktioner till dem han fotar eller ber någon posera.

– Jag skulle i alla fall inte kalla det konstfoto. Jag fotar i mitt övriga arbete som renskötare också, men när det gäller den kommersiella sektorn så är de inte intresserade av det dokumentära utan mer av fjäll och natur. Rent allmänt är min stil inte riktigt dokumentär, utan den har alltid något drag av ett personligt uttryck.

Carl-Johan Utsi ser hur andra dokumentärfotografer och nyhetsjournalister mer och mer sätter personlig prägel på sina bilder.

– Det har väl gått mer mot det personliga i fotovärlden. Och det är ifrågasatt, det där med var gränsen går för vilken konstnärlighet som är acceptabel inom nyhetsfotografering, men så har det väl alltid varit? En fotograf är väl aldrig helt skild från det man fotograferar?

Gammal kunskap har blivit oanvändbar

Halvt på skämt och halvt på allvar säger Carl-Johan Utsi att renskötseln ibland känns som ett stort konstprojekt. Och han har inte tillräckligt mycket energi för att hålla på med flera konstformer samtidigt.

– Den stereotypa bilden av en konstnär är ju att det är fattigt och att man tar dagen som den kommer. I och med den stora inverkan på rennäringen genom skogsbruk, rovdjur, vattenkraft, gruvnäring, turism och klimatförändringar är den ganska ansträngd som näring. Klimatförändringarna har gjort att man inte riktigt kan lita på traditionella kunskaper om marker och annat. Man får hela tiden ta det som det kommer och det är väldigt jobbigt. Det är då man funderar över vad man egentligen håller på med. Det är som ett enda stort "work in progress".

Samisk konst osynlig för kritikerna

Foto: pum_eva/Istock/Thinkstock

– Det hämmar utvecklingen av den samiska kulturen, när ingen får höra något utvecklande alls. Det är ingen som framstår som något extra bra, utan alla framstår som jämnbra. Allt tas emot med öppna armar och vissa får kanske alldeles för mycket utrymme baserat på sina egna nätverk, medan andra kanske inte får någon uppmärksamhet alls för att de befinner sig i "fel" nätverk. Det finns ingen samisk konstnär som är internationellt känd ännu. Majoritetssamhället vågar nog inte riktigt plocka upp något samiskt, kanske eftersom det saknas samisk kulturkritik att få hjälp av.

Kollektivt beslutsfattande

I renskötargruppen som Carl-Johan Utsi tillhör har alla var sitt enskilt företag, men de tar alla större beslut tillsammans och arbetar hela tiden med koncensus i någon form, som ett kollektiv.

– Min roll i den här gruppen är en av de större rollerna i och med att jag är en del av framtiden, eftersom jag tillhör den yngre halvan av kollektivet. Kanske så är det lite av en arvtagarroll, vilket inte riktigt betyder att man är redo att axla den rollen. Min farsa har varit högsta hönset det senaste decenniet och har i alla fall haft mest att säga till om inom den här annars platta organisationen.

Det strategiska arbetet gör Carl-Johan Utsi och hans kusiner. De äldre fungerar mer som rådgivare, även om de ibland lägger in sitt upparbetade veto.

Tiden mellan november och maj är den mest hektiska tiden för en renskötare. Just nu, i slutet av maj, tar renskötare och renar en paus från varandra efter att ha tillbringat sex månader i sträck tillsammans. I juli blir det sedan kalvmärkning och lite lugnt igen i augusti.

– Nu har vi har släppt renarna vind för våg och de har börjat kalva.

Är det möjligt för dig att dra en gräns mellan jobb och fritid?

Foto: em100s/Istock/Thinkstock

– Slutet av maj och i juni är en lugn period, även traditionellt sett. Det har därför blivit mycket samiska festivaler och olika möten, där folk träffas och pratar och beklagar sig över vintern och annat, säger han med skratt i rösten.

Har dina två yrken något gemensamt?
– Det gemensamma är väl framför allt naturen, arbetsmiljön och även renarna, även om det är mindre så nuförtiden. Förut var det mer med renarna eftersom jag utgick mer ifrån det, men nu har det blivit mer naturen och renskötseln och förhållanden runtomkring renen.

– En väldigt duktig fotograf sa en gång att man ska börja med det som man tycker är roligast att fota, bli bäst på det och sedan ta det till andra områden och utvecklas vidare. Jag började med att fota renar och renskötsel och hade alltid med mig kameran. Nu har jag slagit igenom så pass att jag kan försörja mig som frilansfotograf.

Tidigare hade han med sig en kamera i någon form var han än befann sig. Men det finns mycket att tänka på med elektronisk utrustning.

– Är det riktigt kallt har jag kanske bara har med mig min lilla kamera, men den är inte lika kul att fota med. Man har ju blivit mer cynisk. Jag vet att vissa bilder inte säljer lika bra så då struntar jag i att ta dem.

Kyla och annat väder är annars inget problem för en rutinerad fotograf som Carl-Johan Utsi. Kamerahanteringen sitter i ryggmärgen vid det här laget. Han drar sig visserligen för att plocka fram kameran ibland, men säger att det är enklare än vad många tror.

– Dagens kameror har blivit så bra så de håller för allt. Det är svårt att misslyckas nuförtiden. Det säger farsan också, min största kritiker, att "jag fattar inte hur du kan försörja dig på det där. Det är ju så lätt att fota nuförtiden".

Har du något kommande projekt du kan berätta om?
– Jag kommer att ha många fotografier med i en utställning på Reykjaviks konserthus, Harpa, där renen är i fokus.

Förutom de 40 bilder som han har sålt till utställningen har han lite småjobb som väntar, men han hinner inte med att planera framtiden så mycket, åtminstone inte under vinterhalvåret.

– Särskilt inte den här vintern som var en skitvinter deluxe. Jag låter det ha sin gilla gång. Givetvis har man ju visionen att man ska boostas till nästa nivå. Det känns som att jag har gjort det mesta i Norrbotten så jag är redo för Island, så att säga.

Stuodak, Kutjaur. Foto: Carl-Johan Utsi.

Stipok, Bádjelánnda. Foto: Carl-Johan Utsi.

Fotnot: I Umeå 2014-sammanhang används det umesamiska "gijrra". 

Vi uppmärksammar under 2014 en kulturpersonlighet med samisk anknytning för varje årstid i den samiska kalendern. I vårt tredje porträtt träffar vi fotografen och renskötaren Carl-Johan Utsi, som hos oss får representera våren, gijrra.