Jojken fick ta plats

Uppvuxen i en finsk renskötarfamilj, med en norsk mor. Efter att ha utbildat sig till lärare bytte han spår och började ge ut sin musik. Nils-Aslak Valkeapää hade en betydande roll i 1960-talets samiska uppvaknande.

Sedan jojken stämplades som trolldom på 1600-talet hade den levt i det tysta, men nu började unga samer att visa stolthet över sitt ursprung och jojken började höras och synas mer på scener och i media.

Nils-Aslak Valkeapääs första LP, Jojkuja, kom ut 1968 och innehöll både traditionell jojk och jojk till musik. Han kom att bli en betydelsefull jojkare och musiker och när OS i Lillehammer skulle invigas var det Nils-Aslak Valkeapää som öppnade spelen med en nyskriven jojk för ändamålet.

Gränserna suddas ut

I hans diktsamlingar ryms också jojken i text, och poesin kan enligt honom själv endast upplevas till fullo på samiska. Det skriver översättaren Harald Gaski i förordet till Solen, min far, som är en svensk-norsk utgåva av Beaivi, áhčážan. Solen, min far har beskrivits bland annat som ett samiskt historie-epos och som en resa genom Sápmi.

Trilogin Ruoktu Váimmus, Vidderna inom mig på svenska, består av diktsamlingarna Ljusa vårnätter, Sjung kvittra blåhake och Källans silverådror. Här suddas gränserna mellan människa, djur och natur ut, även om de har sina vanliga språkliga benämningar.

Samlingsvolymen är illustrerad av författaren själv och innehåller Pehr Henrik Nordgrens tonsättning till poesin. I förordet till samlingen citerar Mia Berner poeten: "Jag jojkar inte för någon. Det jojkar i mig. I mitt blod". Hans publik var världen, oavsett om det fanns människor i närheten, eller om han vandrade ensam på ett fjäll.

Länskonstnär i Finland

Nils-Aslak Valkeapää skrev inte heller enbart skönlitteratur, utan bidrog även till böcker om andra författare och deras livsverk, bland annat om Paulus Utsi och Johan Turi. Den första text han fick utgiven var den politiska pamfletten Hälsningar från Lappland, som även finns översatt till engelska.

Han jobbade i flera år som länskonstnär i Finland och som koordinator i det internationella rådet för ursprungsbefolkningar. Dessutom var han en av grundarna och ägarna av förlaget DAT, där det mesta av hans böcker och musik gavs ut.

I en jämförelse med föregångaren Johan Turis böcker skrev Mia Berner 1987 i samma ovan nämnda förord att "...myndigheterna sov för tungt, hans text förblev litteratur fast författaren också hoppats kunna väcka den till insikt. Nu är det dags igen".