Ibland går det snabbt. Ofattbart snabbt. En krönika om hur Världsbokdagen plötsligt gjorde skäl för namnet.
Åsne Seierstad på bokmässan i Leipzig 2018. Foto: Heike Huslage-Koch (CC BY-SA 4.0)
Under hösten 2002 hade jag fångats av en nyutkommen bok av en för mig helt okänd norsk författare. Det var Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul.
Raskt fick jag med mig Umeå-bokhandlaren Henric Bergner på idén att försöka engagera henne till Umeå stadsbibliotek och Världsbokdagen 2003. Lite fundersam var han nog. En helt okänd norsk journalist, hur intressant var hon ur ett krasst bokhandlarperspektiv? Men det handlade faktiskt om en bokhandlare och världsperspektivet fanns onekligen där. Kanske var det ändå värt att satsa på henne, en debutant på den svenska bokmarknaden.
Den som väl fått en bokhandlare av Henric Bergners kaliber på banan förstår snart att ingenting är omöjligt. Ett mejl skickades i november till henne i Bagdad och svaret kom så gott som omedelbart: "Jeg kommer! Åsne."
Åsne Seierstad rapporterar direkt från Bagdad i SVT. Plötsligt hörs kraftiga explosioner i närheten och hon måste kasta sig i skydd. Så gick några månader och plötsligt dyker Åsne Seierstad upp i tv-rutan som krigskorrespondent från taket av ett hotell i Bagdad. När alla andra hade lämnat stan stannade hon kvar och rapporterade om kriget.
Där står hon och ger sina ögonblicksbilder av ett samhälle i totalt sönderfall och vi sitter i Umeå och börjar alltmer tvivla på att hon ska finnas här den 23 april. Vi mejlar gång på gång, men får inget svar.
Tre veckor innan vår programpunkt hör hon av sig. Mitt under brinnande krig ber hon försynt om att hennes flygbiljett till Umeå ska bokas om. Hon vill om möjligt byta sitt tidiga morgonflyg mot ett senare. Hon har nämligen svårt för tidiga morgnar!
I början av april faller Saddam Hussein både bildligt och bokstavligt och Jarl Alfredius säger i Rapport att ingen kan ta sig ut ur Bagdad. Vi hoppas men tvivlar och har en reservförfattare på lut om Åsne Seierstad inte hinner fram.
Men hon kommer. Något trött, något sliten och så tunn att trenchcoaten hänger som på en galge på henne. Hennes mobiler går inte bara varma, de glöder. I bilen från flyget förundrar sig Henric Bergner över att hon över huvud taget har kunnat och orkat ta sig hit. "Lovet är lovet", säger Åsne Seierstad, självklart och rättframt.
Och när allt är över och det är dags att skiljas förmedlar vi en förhoppning om att få se henne i Umeå igen. "Jeg kommer tilbake", svarade Åsne Seierstad, och det gjorde hon också.
Black metal är extrem musikstil som hyllar ondska och satan. Läs mer om hur den uppstod, hur den förklaras ur samhälleligt perspektiv och ger tips på vidare läsning.
Den norska författaren Amalie Skram kämpade hela livet för sin mentala hälsa, mot omgivningens fördomar och mot elakt skvaller. Flera av hennes romaner är till stor del självbiografiska och blev viktiga inlägg i Danmarks livliga debatt om sinnessjukhus.
Erlend Loe är en av Norges största författare och har kultstatus. Hans stil är naivistisk, tillbakahållen och rolig och han gör drastiska nedslag i det lilla livets absurditeter.
