Folkets bio eller Cinema Paradiso

En vändning i livet kan bli en genväg till ett paradis! Hans Millgård skriver i sin krönika om lyckan med neonskyltar och kvartersbiografer.

Ibland tar livet en oväntad vändning. Man hamnar i en outforskad stadsdel och promenerar in den kvarter efter kvarter, tills man nästan kan ta sig fram i sömnen.
Folkets bio
Min hund uppskattar särskilt det parkstråk som finns nästan utanför dörren och som rymmer allsköns härliga doftspår från traktens fyrbenta artfränder.
 
Själv är jag lycklig över att för andra gången i mitt liv ha tillgång till en kvartersbiograf. Från mitt köksfönster kan jag på kvällen se bokstäverna E, T och S på Folkets bios neonskylt. Om det är föreställning vill säga. Annars är den otänd och syns knappt i höstmörkret. Så här i vintertider är den röda neonskylten rena lyckopillret. Dörren till andra världar står på glänt.
 
Den påminner om den skylt som fanns över entrén till min barndoms ordenshus där IOGT-skylten lovade filmupplevelser av 50-talssnitt. Jerry Lewis, Danny Kaye och Doris Day kunde upplevas för det humana biljettpriset av sjuttiofem öre. Var man vuxen fick man punga ut med två och femtio.
 
På utsidan ser huset ut som ett anspråkslöst egnahem från 50-talet, men har man väl hamnat i de lagom nedsuttna fåtöljerna i biosalongen kan man förflyttas till vilken miljö och tid som helst. Och inte en tillstymmelse till popcornhinkar och colamuggar! En kaffeslurk och lite rättvisechoklad kan man däremot få sig till livs.
 
Själv har jag nu under en månad i kvarteret hunnit med en småstad i Rumänien vid tiden för Ceaucescus fall, några gator i New York vid tiden kring de ofattbara händelserna 2001 och varit vittne till en högst samtida kärlekshistoria med misshandel och försoning i svensk tappning.
 
För mig har filmen följt mig, alltsedan min pappa som var skolfilmsentusiast tog med sig film hem och gjorde vardagsrummet till improviserad biosalong. Sent glömmer jag den dramatiska berättelsen om det unga öststatsparet, skickliga dansare med framtidsambitioner, som med livet som insats flyr västerut mot den hägrande friheten i en film som kom från amerikanska ambassadens informationsavdelning.
 
Det hände också att det visades film i byns missionshus. Ädla missionärer hotades av primitiva bushmän som smög omkring i djungeln klädda i nästan ingenting avlossande giftpilar till höger och vänster. Här b
Cinema Paradiso
lev spänningen alltför olidlig för ett av byns original som utbrast haellevatta och stöp avsvimmad i golvet.
 
En film som på ett alldeles särskilt inkännande sätt visar vad film och filmupplevelse handlar om är Giuseppe Tornatores Cinema Paradiso. Se den, den är en ren kärleksförklaring till filmen, filmkonsten och kanske särskilt till biografmaskinisterna.
 
För att upptäcka något nytt och för att ta del av det som händer utanför det vanliga filmutbudet kan det löna sig att ta några steg extra, eller ta cykeln till Haga och biografen med den röda neonskylten.
 
Litet är vackert!
 
En krönika av Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Hans Millgård den 29 november 2007