Solen sken, fåglarna kvittrade och mitt ute på en ö i en brusande älv lekte älgtjuren Bruno med sin vän Leon. Leon var en brun liten bäver som hade kommit bort från sin mamma och pappa när han var mycket liten, under en hemsk storm, en natt i juni. Sedan dess hade Leon, som egentligen borde ha älskat vatten, varit livrädd för att blöta ner sig.

En livräddare

Bild: Vera, vinnare i Krumelurs skrivartävling 2020

Hade det inte varit för Bruno hade nog Leon aldrig levt idag, men Bruno hittade honom när han var bara fem dagar gammal. Sedan den dagen hade de två ett obrytbart band. Bruno, som nu var två år gammal, visste också hur det kändes att vara rädd och ensam eftersom han hade blivit bortstött från sin mamma då han var ett år gammal.

Kanske var det någonting som ofta hände i skogen mellan älgkor och kalvar och någonting som var tänkt att göra honom starkare, klokare och mer självständig. Det var i alla fall det hans mamma hade sagt till honom då hon bett honom ge sig av, men Bruno kunde fortfarande komma ihåg känslan i magen den dagen. Det var som att tårarna aldrig skulle sluta rinna när han sprang bort från sin mamma och in i den djupa skogen.

Bruno skulle alltid undra om hans mamma ändå inte hade sagt åt honom att gå, för att han bara hade ett öga. Han passade inte in bland de andra kalvarna. De hade sagt det till honom så många gånger att han hade börjat tro på det själv.

Bästa vänner

Men nu hade Bruno Leon och Leon hade Bruno och ingen behövde längre vara ensam eller rädd. Att vara två kändes så mycket bättre än att vara ensam.

– Kom och hitta mig då, ropade Bruno.

– Jag kommer, ropade Leon tillbaka.

Leon satte nosen i vädret och försökte lista ut var hans vän hade gömt sig. Att leka kurragömma var det bästa Leon och Bruno visste. De hade kunnat leka hela dagen om de inte behövt ta en paus ibland för att mätta sina kurrande magar. Idag blev det grönsakssoppa gjord på skägglav, maskrosor och nässlor till lunch. Det var Leons favoriträtt och han var bäst av de båda på att laga mat. Han lagade gärna både lunch och middag varje dag. Det passade Bruno utmärkt. Han älskade all slags mat och slickade mer än gärna skålarna med sin stora tunga, som en diskmaskin, efter maten.

Precis när de hade satt sig ner på sina stubbstolar vid sitt runda stenbord som de dukat fint med blåbärsris kände Bruno lukten av rök.

– Tycker inte du också att det luktar rök här Leon?, sa han.

– Nej, det är nog bara oset från maten, sa Leon och tog en stor tugga av soppan.

Skogen brinner

Snart hördes ljudet av klapprande klövar närma sig och plötsligt såg de två vännerna en hel flock med älgar som kom springande i full fart.

– Vad är det som händer? ropade Bruno till de andra älgarna.

– Det brinner, sa en av älgarna som sprang förbi.

– Akta er, spring! ropade de andra älgarna.

Leon och Bruno sprang efter älgflocken det fortaste de kunde. Leon som hade mycket kortare ben än de andra, orkade bara springa lika fort några meter. Sedan var han tvungen att stanna och hämta andan.

Elden kom närmare och de andra älgarna ropade till Bruno att han skulle rädda sig själv. Bruno tittade efter flocken som försvann in i skogen och tittade sedan mot Leon som låg och andades häftigt i mossan. Aldrig att han skulle lämna sin vän. De var ju vänner för livet. Bruno skyndade sig att lyfta upp Leon från marken med sina horn och sprang sedan iväg med honom på ryggen.

En liten hjälte

Plötsligt sprang Bruno rakt in i en älgrumpa. Flocken hade stannat och framför dem såg Bruno en stor älv. Bruno vände sig om och såg hur elden närmade sig.

– Varför har ni stannat?, frågade Bruno, som kunde prata älgländska, de andra älgarna.

– Vattnet är för strömt, sa en av älgarna i flocken.

– Vi kommer aldrig klara det, sa en annan.

– Vi behöver en bro, sa en tredje.

– Vi behöver din hjälp, sa Bruno till Leon och pekade med ena klöven mot en asp som stod just intill strandkanten. Trädet kan bli en bro om du bara fäller det med dina tänder.

– Men jag är ju rädd för vatten, sa Leon.

– Jag vet, men du kommer klara det, sa Bruno. Du är den modigaste bäver jag känner.

– Jag är ju den enda bäver du känner, sa Leon.

– Ja, det är visserligen sant, sa Bruno, men du är också den modigaste och det är det viktigaste att komma ihåg just nu.

– Okej, jag ska försöka, sa Leon.

Försiktigt gled han ner i vattnet, men strömmen var för stark. Leon skulle aldrig få chansen att gnaga ner trädet innan strömmen skulle dra honom med sig. Han tittade skräckslaget på Bruno.

– Jag klarar det inte, jag är ledsen, sa Leon.

– Jag hjälper dig, sa Bruno och klev ner i det kalla vattnet med framklövarna.

Med sin kropp bildade Bruno en mur som skyddade Leon från det forsande vattnet och bävern började gnaga för livet. Efter en stund, som kändes som flera miljoner minuter, välte trädet omkull och skapade en bro mellan ö och fastland. Den var tillräckligt bred för älgarna att gå över på. Elden var nu precis bakom dem och alla skyndade över trädstammen till säkerheten på fastlandet.

Alltid tillsammans

– Vi är räddade! ropade alla älgar i kör. Hurra för bävern och enöga!

– Han heter inte enöga, han heter Bruno, sa Leon till älgarna. Och han är min allra bästa vän.

– Och han är min son, min största stolthet, sa plötsligt en älgko. Jag visste att du skulle bli något stort en dag, Bruno. Det har jag alltid vetat.

En varm känsla som Bruno aldrig riktigt hade känt förut spred sig i magen och ända ut till klövarna och svansen. Det var en härlig känsla och han tittade ner på Leon som lagt sig i mossan bredvid honom. De log mot varandra och visste att vad som än väntade dem så skulle de klara det tillsammans.

Text och bild: Vera Persson Jonsson (oktober 2020)