Förstameningens förbannelse

All vår början blifver svår. En strålande inledning kan både hjälpa och stjälpa ett romanbygge. Örjan Westberg diskuterar öppningsmeningar i sin krönika.

skriva
”Äntligen stod prästen i predikstolen.”
(Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga)
 
”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”
(Franz Kafka, Processen)
 
”Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.”
(Francoise Sagan, Bonjour tristesse)
 
”Innan Hale hade varit tre timmar i Brighton förstod han att de tänkte mörda honom.”
(Graham Greene, Brighton Rock)
 
”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.”
(Knut Hamsun, Svält)
 
”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen.”
(August Strindberg, Hemsöborna)
 
Listan på bevingade förstameningar i litteraturen kan göras mycket längre. Det finns tusen slagfärdiga inledningar som sveper in sin läsare i berättelsens värld och tvingar henne att läsa vidare. Varför blir Josef K. arresterad? Varför har prästen dröjt? Vem är yrvädret med krus runt halsen? Vad skapar Kristianias demoniska aura? Och så vidare.
 
Svensklärare använder ofta såna här klassiska anslag som paradexempel på hur eleverna kan inleda en spännande historia. Men se upp, käre elev! Vad din lärare inte talar om för dig är att en alltför briljant början kan medföra prestationsångest och hämma dig i ditt fortsatta skrivande.
 
skrivkramp
Fråga mig, för jag vet.
Ett av mina mål här i livet har alltid varit att få en roman utgiven. Många gånger har jag också börjat skriva men stupat på att förstameningen varit alldeles för perfekt.
 
Det är som att starta en golfrunda med ett hole-in-one. Om man inleder alltför fulländat – hur går man vidare sen?
 
Mina bästa förstameningar har kommit till mig helt utan att jag behövt anstränga mig något. Man kan säga: som en gåva från skyn. En morgon vaknade jag till exempel med följande formulering durandes i huvudet:
 
”En bjälke i ögonen för kvinnorna var han, Johan, fjär och gåtfull, mystiskt undflyende men ändå mitt ibland dem.”
 
Vackert och suggestivt om jag får säga det själv. Läsaren frågar sig genast vem denne Johan är och vari hans dragningskraft på kvinnorna består. Inte ens jag själv visste, så jag skrev nyfiket vidare.
 
Jag skrev cirka två-tre sidor men tröttnade snart. Det visade sig helt enkelt att snubben var rik och ganska snygg, således attraktiv, dock tystlåten och därmed lite hemlighetsfull inför det motsatta könet.
 
Jaha, tänkte jag. Var det inte mer intressant än så? Välavlönad men blyg. Av killar som Johan går det tretton på dussinet.
 
Jag som hoppats att han bar omkring på en dunkel gåta, mystisk på riktigt, gäckande som en Tintomara-figur. Men ack vilken axelryckning det blev. Manuskriptet förpassades strax till papperskorgen.
 
Härom veckan satt jag på ett kafé i stan. Då slog mig den här strålande inledningsmeningen:
 
”Åh nej! Jag har druckit lut!”
 
Jag tog mig för pannan. Action direkt. Är det någon som har förgiftat protagonisten, tänkte jag? Kommer han att hinna till närmaste avgiftningsklinik? Hur ska detta gå?
 
För att få svar på mina frågor cyklade jag hem till datorn fort som om jag själv vore lutförgiftad.
 
Men givetvis – när jag satte mig för att skriva brakade allting ihop. Texten gick över i ett totalt oläsligt associationsflöde som inte skulle göra någon läsare glad. Vad som hände med lutdrickaren fick man inte veta.
 
Jag knycklade ihop pappret och gav det till hunden som sket ut det på hallmattan. Gud vilket pekoral!
 
Som tröst för mitt tigerhjärta är det inte bara jag som misslyckas. Den nakna sanningen är att många romaner aldrig blir bättre än sin första mening. Upp som en sol och ner som en pannkaka är ett återkommande scenario i litteraturen.
 
Kanske är det därför bättre att börja bakifrån? Att först formulera en storartad avslutning på sin roman?
 
I nästa krönika kommer jag att diskutera slutmeningar. Häng kvar!

  1. Processen

    Av: Kafka, Franz
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2001
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från tyska och jiddisch

    Finns som: Bok
  2. Gösta Berlings saga

    Av: Lagerlöf, Selma
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2008
    Klassifikation: Svensk skönlitteratur

    Finns som: Lättläst
  3. Bonjour tristesse

    Undertitel: Ett moln på min himmel
    Av: Sagan, Françoise
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2001
    Klassifikation: Fransk skönlitteratur

    Finns som: Bok
  4. Hemsöborna

    Av: Strindberg, August
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 1965
    Klassifikation: Svensk skönlitteratur

    Finns som: Bok
  5. Brighton Rock

    Av: Greene, Graham
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 1949
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska

    Finns som: Bok
  6. Svält

    Av: Hamsun, Knut
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2007
    Klassifikation: Norsk skönlitteratur

    Finns som: Bok

Våra texter

  1. Slipa slutet!

    Skrivet av: Örjan Westberg

    Det finns färre berömda sistameningar än förstameningar i litteraturen. Men lyckade avslutningar är också en konst. Kanske är det bäst att börja från slutet, resonerar Örjan Westberg.

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Örjan Westberg den 17 december 2008