Genom åren har jag haft förmånen att få skjutsa ett antal författare till författarbesök på de bibliotek jag arbetat på. Det har blivit många minnesvärda möten.

Det började som en nödvändig lösning för att överhuvudtaget få till ett arrangemang, men har slutat med att jag försöker se till att få skjutsa den för stunden aktuella författaren. Jag insåg nämligen omedelbart vilka intressanta möten och samtal det kan bli på tu man hand i en bil. 

Efter att ha kikat på lokaltrafikens alternativ insåg vi att det minst krångliga alternativet skulle vara att vi skjutsade Gerda Antti tur och retur, trots att det rörde sig om tre timmars bilfärd gånger två. Vi var två i personalen som delade på körningen och jag fick äran att skjutsa henne hem.

Efter ett lyckat författarbesök satte vi oss i bilen och ett långt samtal om allt mellan himmel och jord drog igång. Ryktet om Gerda Anttis vassa tunga och skämtlynne visade sig vara sant.

Vi avhandlade sådan som hennes ogillande av moderna mesiga chefer, hennes grannar författaren Torgny Lindgren och Magnus Samuelsson (världens starkaste man, som brukade hjälpa henne med diverse där hemma), hennes uppväxt i Norrbotten, kärleken till trädgården och att hon för att vara redo närhelst en idé dyker upp alltid har med sig sitt anteckningsblock. Innan vi skiljdes åt vid Gerda Anttis 1700-talsgård tackade hon mig för skjutsen med en gåva i form av tre signerade böcker.

En vårdag 2013 var det dags för Birgitta Stenberg att sätta sig i författarstolen på biblioteket i Valdemarsvik. Hon hade själv önskat att få ett Babel-liknande upplägg på arrangemanget, så vi hade läst på, förberett frågor och gjort i ordning en liten samtalshörna med fåtöljer och mikrofon med mera.

Vi hade ett varmt och öppenhjärtigt samtal, men jag glömmer aldrig hur Birgitta Stenberg spände blicken i mig när jag frågade om hennes barnböcker om Billy och det faktum att hon aldrig skaffade några egna barn. Hennes svar var klart och tydligt, hon ville helt enkelt inte binda upp sig och sitt liv på det sätt som ett barn kräver av en att göra.

I bilen på väg till tåget som skulle ta henne vidare samtalade vi om svenskläraren som uppmuntrade henne att skriva, om hur hon, för att kunna beskriva till exempel drogmissbruk och kvinnors utsatthet, försatte sig i situationer hon aldrig annars skulle ha gjort, samt att hon tycker att det är lite tråkigt att hennes en gång så upprörande och provocerande böcker inte direkt möter något motstånd idag.

Författarmötet med Birgitta Stenberg ligger mig varmt om hjärtat och jag är så glad att jag hann träffa henne innan hon gick bort drygt ett år senare. Innan vi skildes åt frågade hon hur många av hennes böcker jag läst. När mitt svar var en så fnyste hon, både med och utan glimten i ögat, sådär som kanske bara Birgitta Stenberg kunde, och signerade samt gav mig fyra av hennes pocketutgåvor.

Sällan har jag varit med om en författare som skapat ett sådant engagemang före, under och efter ett författarbesök. Jag har hört många diskussioner och kommentarer liknande "det är ju hon som skrivit om min mamma" och "nu förstår jag varför min mor/svärmor/farmor/mormor var som hon var" och "det är så befriande att läsa om den ohämmade ilskan, neurotiska ängslan och friheten som utspelar sig i Majs huvud".

Det känns som att många har kunnat hitta sin egen ingång i böckerna om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. För mig har den stora behållningen varit både tidsresan och inblicken i en hemmafrus liv på 30-talet och framåt, liksom den förlösande psykologiska resan i Majs huvud.

I bilen på väg tillbaka till hotellet efter författarbesöket berättade Kristina, som även är psykolog, om att det nog är just den psykologiska biten som de allra flesta läsare har kunnat känna igen sig i. Alla tänker vi mycket mer än vi pratar och det kan därför vara befriande att läsa om andras tankar, om inte annat för att känna att det inte bara är en själv som går omkring och tänker sådär ohämmat och galet.

Kristina sade själv att det varit befriande att skriva om det som utspelat sig i Majs huvud. I övrigt pratade vi mycket om den gemensamma nämnaren Örnsköldsvik, till exempel om att jag vuxit upp ganska nära där släktingen som hon löst baserat karaktären Maj på bodde, om att Statts restaurang, där delar av Maj-böckerna utspelar sig, nyligen gått i konkurs och om förkortningen PDV (på det viset, det vill säga gravid och det värsta tänkbara på den tiden böckerna utspelar sig).

Det var fint att höra Kristina Sandberg berätta om läsaren som för första gången kunnat förstå och därmed förlåta sin mamma. En annan läsare har beskrivit hennes böcker som "en husmorsthriller i 1930-talsmiljö utan mord" och jag kan bara hålla med, Maj-trilogin är överraskande spännande.

Min vana trogen har jag tagit med mig egna exemplar av Kristinas böcker och innan vi skildes åt vid hotellets foajé räckte jag över dem till henne för signering. Ett ytterligare tillskott i den sakta växande, signerade samlingen författarminnen hemma i bokhyllan.

Text: Johan Sundlöf, Hörnefors bibliotek
Foto Gerda Antti: Anna-Lena Ahlström
Foto Kristina Sandberg: Maria Annas