För fläskpackarbaroner och mjöljobbare: järnvägen 130 år
Drakhuvuden sitter på plats på Vännäs stations tak och kungens tåg är på ingång. Anna-Lena Hedman återupplever invigningen genom historiska källor.
Under 2021 firas 130-årsjubileet av järnvägens ankomst till Vännäs med olika arrangemang och initiativ. Corona-säkra sådana, förstås, men ändå. Bara tanken på ett firande, som får sin höjdpunkt i ett jubileum i Oscarsparken lördagen den 2 oktober, sätter igång något livsbejakande hos vännäsborna. Föreningar, näringsliv, studieförbund och kommunala verksamheter vill helt enkelt fira. Och järnvägen, som lade själva grunden för det Vännäs vi känner i dag, fyller jämnt i år.
Hur var det egentligen vid det ursprungliga firandet den första oktober år 1891, när kung Oscar II kom med första tåget till byn? Var det pompa och ståt, stjärnögda barn och ivrigt flaggviftande undersåtar? Tårta och bubblande drycker till alla och envar? Det kan vara lätt att göra sig en bild i huvudet, men hur väl stämmer den överens med verkligheten? Kan en djupdykning i bibliotekens samlingar, och i ett par nyare bilddatabaser, räta ut frågetecknen?
Ett gripande ögonblick
"Medan man tagit allt det sevärda i betraktande, har klockan närmat sig två, en viss rörelse förspörjes på plattformen. Människorna tätna allt mer kring stationshuset, man känner på sig att ett viktigt ögonblick är för handen. Plötsligt stiger på något avstånd, de väldiga böljande ångmolnen upp mellan björkarna, tåget har passerat bron över Uman och rymden genljuder av den börjande kungliga saluten. Allt tätare falla skotten, snart skönjes det kungliga extratåget, draget av tvenne lokomotiv, sakta och majestätiskt glida in på stationsplanen, under det musiken spelar upp och truppen skyldrar. Ögonblicket var gripande. Då konungens vagn kommit framför perrongen visade sig Hans Majestäts högresta gestalt i den öppna dörren, vänligt hälsande. Härvid utbragte landshövding Wästfelt ett leve för Hans Majestät Konungen, vilket av folkmängden besvarades med kraftiga hurrarop."
Den här skildringen publicerades i tidningen Westerbotten några dagar senare. Att hitta den artikeln i bibliotekens arkiv är som att åka genom ett maskhål i rumtiden till firandets ursprung. Och tänk att en kopia av artikeln finns där för oss att läsa och med historiens vingslag fläktar doften av ånglok, fuktigt ylle och spänd förväntan ända in i vår tid. Ett ovärderligt material.
Trötta arbetare och ett lamt mottagande
Det där med kraftiga hurrarop motsäger dock uppgifter från en artikel i Vännästidningen från 1928, där det skrivs hur ett väl ansett vittne hade hört att kungens tal endast möttes av matta hurra-rop, eftersom folk var blyga och inte visste hur de skulle bete sig. Dessutom behöll större delen av publiken hattar och mössor på: Kungen mulnade ett slag, men så upphov han sin väldiga, välklingande stämma, talade och sade: "Svenskar. När Sveriges konung talar till sina undersåtar är det vanligt, att undersåtarne ta av sig mössan."
Delar av texten från Westerbotten återges i mer lättläst format i Ture Nyströms artikel "Järnvägen till Vännäs" ur Vännäs kommuns historia, av Tyko Lundqvist och Tore Nilsson 1984. Ture Nyström berättar om hur järnvägsbyggarna fick arbeta i skift, dygnet runt i kyla och snöoväder, för att hinna få allt klart innan den planerade invigningen den första oktober.
Så sent som i juni sänktes överbyggnaden på brostöden över Umeälven. Under samma period kämpade andra med att dika ur den myrliknande mark där stationshuset skulle stå, och sedan skulle det pampiga, vikingainspirerade huset byggas, med drakhuvuden och allt. Lägg därtill det arbete som hustrur och barn fick sköta i gårdar och stugor när mannen i huset byggde järnväg, eller stationshus, månader i sträck. Dessa nämns tyvärr inte i några dokument, så det får vi bara föreställa oss.
Salomon M. Svanbäcks rättmätiga vrede
Så under invigningen firades och hyllades förstås alla dessa kämpar efter förtjänst av både kung och arbetsgivare? Nja, knappast. I bilddatabasen vannashistoria.se citeras följande skildring av invigningen 1891 från En rallares levnadsminnen av Salomon M. Svanbäck (1931) som i allra högsta grad deltog i byggandet, men desto mindre i firandet:
"Klockan tolv på natten återvände det kungliga extratåget, och såväl jag som mitt arbetslag hälsade med glädje dess avgång, ty därmed sluppo vi loss från den ansträngande, dödligt tråkiga vakttjänsten. ... Arbetarna och underbefälet, som dock varit de verkliga byggarna av järnvägen, nämnes inte med ett ord i de många vackra talen. Ej heller inbjudas de att deltaga i högtidligheterna, medan personer, som inte på något som helst sätt deltagit i arbetet för järnvägens tillblivelse, inbjudas till dyrbara festligheter på det allmännas bekostnad. Man kan icke låta bli undra, om det inte är fel någonstans i maskineriet. En grupp arbetare kunna nog bygga en järnväg om fläskpackarbaroner och mjöljobbare m.fl. aldrig funnits, men det skulle vara festligt roligt att se den järnväg dessa herrar totade till utan arbetares hjälp!"
Samtida avslöjanden om invigningen
Salomon M. Svanbäck skräder alltså inte orden, men det gör heller inte den anonyme upphovspersonen till en liten skrift som jag hittar i Stadsbibliotekets hyllor, nämligen Hemligheter vid Jernvägsinvigningen i Wännäs. Den är utgiven under själva invigningsåret 1891, och här bemöts kritiken från arbetarna i en ton som på den tiden kanske skulle kallas raljant och idag sarkastisk. På nio sidor går författaren igenom tre “hemligheter", varav den första handlar om att de arbetare som sagt sig vara ointresserade av kungens besök sprang “över stock och sten” för att få en skymt av honom när han väl dök upp:
"De gingo dit i den öfvertygelsen att kungen var dem likgiltig eller förhatlig, och att arbetaren allena borde aktas och äras, hvilket ock skulle vara fallet, om inte “öfverklassen” vore. Men inte var det väl “öfverklassen” som tvingade dem att knuffa och sparka aktningsvärda kamrater för att få se kungen och på så sätt bringa honom sin hyllning."
Den andra “hemligheten” handlar om hur folket hade mage att klaga på utgifterna för festligheterna, då det i själva verket var herremännen som betalade kalaset. Även “de 50 kronor, som Wännäs kommun tillskjutit” försvaras med att den summan måste ha kommit sockenborna till godo tiofalt denna dag, då många fattiga torde ha gjort sig extra inkomster - på de rikas bekostnad. Avslutningsvis konstateras i en tredje och sista hemlighet att folket väl hade kunnat ordna en egen fest om de nu så gärna ville ha en, istället för att “köpa brännvin af langare och supa ur inne i småskogen.” Och hade de trots allt varit inbjudna till den officiella festen hade de inte ens haft trevligt, avrundar författaren:
En simpel person kan väl umgås med en herreman vid något göromål, och han finner det inte oangenämt alls utan tvärtom. Får han en tillrättavisning så kan han äfven taga mod till sig och svara ganska käckt. Men helt annat blir förhållandet, om han ska möta samma herreman i högtidsdrägt och välkomnas som gäst bland hans vänner.
Uppdrag som bleknar i jämförelse
Om människor för 130 år sedan delades upp i kategorierna simpla och herremän, varav de senare var inbjudna till fest medan de förra fick stå ute kylan, ska vi väl ändå lyckas bättre med firandet år 2021. Nu får vi alla jämbördigt stå ute i kylan i Oscarsparken under festligheterna. Eller värmen för den delen, oktober kan ju visa sin vänare sida den dagen. Och när vi som hjälps åt att ordna festligheterna känner stress över att hinna allt klart i tid kan vi tänka på de arbetare som vid samma tidpunkt 1891 slet med att få både järnväg och stationshus på plats till första helgen i oktober. Det var ändå lite värre. Och även om inte allt går som på räls så får åtminstone alla numera vara med. Jag med, och du med.
Tack till Inger Edebro Sikström och Tomas Sikström, som står bakom vannashistoria.se, för det äldre fotot.