De förtrampade (eller Förödmjukade eller förnedrade i den senaste översättningen) var den andra romanen som gavs ut efter Fjodor Dostojevskijs tio år i Sibirien. Den gavs ut som följetong i Vremja, den litterära tidskrift som Fjodor Dostojevskij drev tillsammans med sin bror Michajl.

Eländesskildring

Om boken innan var ett försök till komedi, den kategori som jag genom ett ofrivilligt misstag i stavningen benämnt som "Dostojevskoj", så är författaren nu i sitt rätta element - eländet

Romanen brukar inte räknas som någon av de största av författaren, men den är en av mina favoriter bland hans tidigare verk. Berättaren är en författare, Vanja, och boken är dennes memoarer, skrivna på sjukbädden. Läkaren säger att han med säkerhet kommer att dö, och läkarnas ord brukar oftast vara sanna i dessa romaner. Även om han själv kallar det memoarer så är berättaren egentligen en biperson som befinner sig i händelsernas centrum och är förtrogen med alla inblandade och kan därför berätta om allt som sker.

Romanen börjar med ett klassiskt Dostojevskijtema, en ung man är ute i staden och letar efter ett nytt hyresrum. Den unge mannen, författaren Vanja, hamnar på ett café där han lägger märke till en gammal herre som han känner igen sedan tidigare. Den gamle är ytterst skröplig och är inne på caféet för att värma sig.

En kvinna lämnar sin familj

Med sig har mannen en om möjligt ännu skröpligare stackars hund. Mannen blir på grund av hunden utskälld av några gäster och under den förvirring som uppstår efter bråket så dör hunden. Författaren följer den gamle mannen hem men till råga på allt så dör mannen innan de kommit fram till porten. Det blir så att författaren tar över den döda mannens rum.

Romanen väver sedan samman den gamle mannens historia med författarens egen och i berättelsens mitt finns Natasja, kanske bokens verkliga huvudperson, dotter i familjen som Vanja vuxit upp hos. Hon har tidigare varit förlovad med honom men är nu handlöst förälskad i Aljosja, sonen till en furste som har blivit en fiende till hennes egen far. På grund av denna kärlek lämnar hon sin familj och flyttar ogift ihop men den unge adelsmannen.

Med dagens blick går tankarna till hederskulturer, Natasjas far och mor förgås av sorg men förskjuter ändå sin dotter på grund av skammen. Om romanen har ett budskap så är det just att kritisera denna typ av konventioner och det hat och lidande som de skapar.

En ond furste

Det går som vanligt att känna igen karaktärerna från andra av författarens böcker. Fursten är en variant på den nihilistiska, onda människan som anser att allt är tillåtet. Jag tror att detta är den första gången som den karaktären dyker upp i Fjodor Dostojevskijs författarskap. I denna roman är karaktären fursten dock mindre nyanserad än hans likar i de kommande böckerna som ändå oftast brottas med sitt samvete. Här är han allt igenom ond.

Hans son, Aljasja är mycket snarlik den unga furst Myssjkin i Idioten, en i grunden helt igenom god och naiv människa, men här något mer lättledd och hamnar därför under faderns inflytande.

Förutom att Fjodor Dostojevskij med denna roman funnit flera av de karaktärstyper som sedan återkommer, har han också börjat finna den form som kännetecknar hans stora senare romaner. En anledning till att den ändå inte uppskattats i lika hög grad kan vara att den är lite rörig. Berättelsen har kanske ofrivilligt fått en bruten kronologi, berättaren hoppar fram och tillbaka mellan händelserna. Men det känns ändå att Fjodor Dostojevskij nu är på rätt väg.