Ett nytt land utanför mitt fönster
Det finns ett kärleksfullt och nödvändigt svar på hur man kan minska känslan av främlingsskap. Det gäller att hitta några egna älskvärda platser.
Jag tycker om boken för det klara svaret skriven av en erfaren främling. Theodor Kallifatides lösning att hitta platser som man tycker om, borde även stilla den som existentiellt är en främling i världen.
Det verkar finnas ett särskilt förhållande mellan oss och de rummen vi är i. Om det skriver bland annat den franske filosofen Bachelard i sin bok Rummets poetik.
Blev av
Kallifatides tittar tillbaka på sitt liv i Sverige efter trettiofem år och undrar vad som har blivit av honom. I boken skriver han: "Men jag vägrade i närmare trettiofem år. Nu orkar jag inte längre. Jag erkänner mig skyldig på alla punkter. Jag är en invandrare, en grek och en främling."
Den uppfattningen får även jag efter att ha läst boken; han är en främling. Vad blev det av honom? Vad blir det av oss alla i mötet med världen utanför? Spelar det någon roll att veta vad vi har blivit? Det verkar vara viktigt. Vi är alltid djupt berörda av de frågorna.
Älska vissa platser
Kallifatides har ett svar på hur man kan hantera sitt utanförskap. Det gällde för honom att älska vissa platser som Döda fallet i Ragunda, kyrkan i Sunne, det gamla biblioteket i Skara. Detta var och är en nödvändighet för Kallifatides.
Att kunna älska vissa platser är en sorts anpassning.
Rummets poetik
Tipsat av: Fariba BezaghianSkulle vi någonsin glömma de hörn vi har varit i eller de trappsteg som vi har gått upp och ned för när vi var barn? Skulle jag någonsin glömma Bachelard som skriver om just de där hörnen?