En far kommer hem efter att ha varit borta i flera år. Han berättar om sin tid på sjön. Men är det verkligen det han har sysslat med hela tiden? Det antyds att han har suttit i fängelse men ingen vet säkert. Inte ens läsaren.

Vikten av att vara hemlig

– Det där med mysterium tror jag att varje bra roman har. Man är inte säker alla gånger på vad som har hänt, säger Kjell Johansson när han berättar om romanen Huset vid Flon, den första delen i trilogin om De utsatta.

Kjell Johansson är en av våra mest ansedda författare och flerfaldigt prisbelönt, men få av hans läsare och kritiker känner egentligen personen bakom namnet.

– Det som de här romanerna har gemensamt att de är ganska självbiografiska. Men vad som är sant och inte har jag slingrat mig undan i flera år från att avslöja, och det tänker jag fortsätta med, säger han.

Barndomens Midsommarkransen

Det är frestande att jämföra Kjell Johanssons författarskap med exempelvis Hunter S. Thompsons, då det aldrig är klart vad som har hänt i verkligheten, men den jämförelsen haltar. Den destruktiva tillvaro som den förstnämnde genomgående söker, finns där hos Kjell Johansson och är då inte alls något eftersträvansvärt.

– Midsommarkransen byggdes för hundra år sedan och är en typisk gammal förort för arbetare. De byggde smalhus på trettiotalet, så kallade Myrdalskåkar, och man var tvungen att ha minst tre barn för att få bo där så det var ju en jäkla massa ungar överallt när jag växte upp. Lägenheterna är dessutom väldigt små och en familj med fem ungar kunde bo i en etta, säger han.

Frihet att töja på verkligheten

Förutom det självupplevda och faktiska Midsommarkransen har Kjell Johansson också skapat en fiktiv miljö. Hans trilogi om De utsatta utspelar sig i trakterna runt Skogstorp, Huddinge och Midsommarkransen. Kjell Johansson minns insikten om att han faktiskt kunde blanda realism med fantasi och töja på verkligheten lite.

– Länge var jag rätt bunden när jag beskrev Midsommarkransen, men när jag upptäckte att texten blev bättre av att en gata böjde sig åt vänster istället för att vara rak, som i verkligheten, så böjde jag den. Det var en fullkomlig frihet att kunna göra vad som helst.

Ett skrivsinne som kom till uttryck

Inspirationen till det nya skrivsättet kom från läsning och den första vuxenförfattaren som Kjell Johansson läste, Erik Asklund.

– Det här var en författare som skrev om min värld. Han skrev om trakterna kring Hornstull. I plugget hade man ju läst Tegnér eller något liknande och det här vara något helt annat. "Jaha, kan man göra så där!" tänkte jag. I gymnasiet började jag läsa de ryska 1800-talsklassikerna; Gogol, Dostojevskij, Tjechov, Gorkij.

– Jag tyckte om grammatik och det är ju nästan perverst, säger Kjell Johansson och skrattar.

– Men sedan kom jag med i ett gäng, det var nästan som en litteraturcirkel. Och när en av oss i gänget sedan debuterade på Bonniers så tänkte jag att kan han det så kan jag också.