1988 så led jag av en alltför besvärlig kalufs och min far körde mig till byn Åmliden för att klippa mig. I ”väntrummet”, ja, det var egentligen bara hemma i någons kök, så läste jag för första gången John Brynes Stålmannen. Det här var Superman för en ny generation och jag föll pladask för den nya, lite mer sårbare, hjälten.

Nu har serierna kommit i två fina samlingsvolym och finns att låna på biblioteket, så både gammal och ung kan ta del av dessa fantastiska färggranna äventyr. Om jag ska vara ärlig så har de här serierna satt ganska djupa spår i mitt medvetande och det är lite svårt att göra en rättvis bedömning över 20 år senare - men visst är det roligt att ha dem på biblioteket!

Bara det vackra omslagen väcker minnen och det är några saker som jag fortfarande hävdar är mer eller mindre fantastiska trots att jag nu själv är fyra gånger så gammal som då jag läste dem första gången.

Den nye Stålmannen kunde inte längre blåsa bort planeter, hans fiender var otäckare och framförallt så var karaktären mer identitetssökande och osäker. Många av de absolut bästa historierna rör sig kring vem Karl-El, som är hans kryptoniska namn, egentligen är.

Till skillnad från både tidigare och nyare versioner av Stålmannen så är han inte alls hitskickad för att skänka oss hopp. I den allra första scenen från Krypton frågar Laura hans biologiska mamma om han kommer att styra människorna som en Gud varav Jor-El (pappan) svarar ”kanske”.

Många känner nog till historien: Planeten Krypton exploderar och vetenskapsmannen Jor-El skickar sin enda son med raketfart till jorden. Raketskeppet störtar i Kansas och vår gula sol ger den lille pojken fantastiska krafter. Kärleken från adoptivföräldrarna formar honom till den här fantastiska hjälten som egentligen bara strävar efter en sak: att bli en hjälte och att göra rätt.

I John Brynes version blev Lex Luthor en slipad affärsman och Lois Lane något moderniserad. Faktum är att Lex Luthor faktiskt är riktigt obehaglig på ett sätt som skulle behöva en dos #metoo och som var lite ovanligt i serier av det här slaget. Superman fick en hel del mer stryk än vad man är van vid, han är till och med nära att stryka med några gånger, men räddas då faktiskt (spoiler) av Lex Luthor som gärna vill ha äran själv.

Den första volymen innehåller några fantastiska berättelser som verkligen visar vilken kreativ och ambitiös serieskapare John Bryne faktiskt är. Jag tänker främst på introduktionen och mötet med Batman men även den fantastiska versionen av Bizarro.

Eftersom det egentligen är ett gäng amerikanska tidningar som tryckts ihop, finns det en hel del att bara skumma igenom. Särskilt historierna som inte John Bryne själv skrivit. 

Om du gillar John Brynes teckningsstil är nog lite av en smaksak. Jag skulle vilja kalla honom en klassisk tecknare som gör en del försök att experimentera. Jag har som sagt en sådan kärlek till de här serierna sedan barndomen så det är svårt att göra en objektiv bedömning. Är du intresserad av tuschning (”Inkers”) så är den här faktiskt rätt rolig att bläddra i eftersom samma tecknares bilder kan få en ganska annorlunda känsla om det är andra medskapare inblandade.

Det här är en bra introduktion till Superman och en snygg samling med en många bra historier som också introducerar läsaren till många klassiska DC-hjältar och -skurkar. Särskilt intressant kan det kanske vara att få se en ganska lättsmält introduktion till Darkside och Apokolips om man gillar Zack Snyders filmversion av Justice League.

Jag tycker serien passar både gamla seriefantaster och yngre Superman fantaster (om de kan engelska vill säga). Även om båda säkert, av olika anledningar, kommer att få skumläsa lite. Trots att jag, och Lex Luthor, aldrig mer kommer att sätta foten i en frisörsalong så har åren inte förminskat känslan av otroliga äventyr med hjältar som är goda i grunden.