"Otroligt bra litteratur"

– Med boken om Victoria Benedictsson kände jag jättestarkt att jag ville göra henne levande och inte minst lyfta de sidor hos henne som man inte pratar om, att hon var drastisk, hård och rolig. 

Inspirationen kom från Victoria Benedictssons egna anteckningar som Elisa Rossholm mötte i en bok på stadsbiblioteket i Malmö.

– Jag hade inte läst mer än någon pjäs av henne innan. Men hon är ju helt fantastisk. Det är så otroligt bra litteratur i de här dagböckerna, säger Elisa Rossholm.

Boken om Victoria Benedictsson gjorde hon under ett projektår på serieskolan i Malmö.

Har alltid tecknat

Elisa Rossholm kommer från en familj där bilder varit viktiga och hon har alltid tecknat. 

– Inte med tanke på att jag skulle syssla med det. Jag gör det när jag är stressad och orolig. Det är något med linjen som lugnar mig.

Hon bor i Stockholm sedan drygt tio år och utöver att teckna så har hon bland annat forskat i konstvetenskap. Hennes avhandling I väntan på hufvudpersonen: Identitet och identifikation i svensk skämtbild 1870-1900 kom 2016 och undersöker hur skämtbilder formade bilden av den borgerlige mannens identitet runt sekelskiftet.

Fanny Goodwin

Inför sin andra bok letade hon mer aktivt efter någon att skildra. I Mary Woolstonecrafts brev från några resor till Skandinavien hittade Elisa Rossholm fler än en person som hon ville lyfta fram.

– Jag blev väldigt berörd av historien om Mary Woolstonecrafts dotter Fanny. Jag ville göra henne levande igen, hon som var så glad och hjälpte sin mamma att vilja leva.

Senare skrevs Fanny ut ur historien, reducerad till någon som var osäker, rädd och självföraktande, berättar Elisa Rossholm.

Jag sträcker ut handen mot evigheten är en berörande skildring av moderskap, olycklig kärlek och den starka kärleken till ett barn. Dessutom ger den ett intressant perspektiv på historien och för 1800-talet närmare läsaren. Mary Woolstonecraft framstår, trots sin svaghet för Gilbert, framför allt som stark, fri och långt före sin tid.

Ett gåtfullt mordfall

– Den tredje boken är lite annorlunda för mig. Där personerna i mina tidigare böcker har varit hjältinnor som jag velat lyfta fram är systrarna i min senaste bok faktiskt mördare. Men jag har varit fascinerad av dem länge.

Systrarna Christine och Léa Papin dödade 1933 den mor och dotter, vars hem de arbetade i. Mordet var lika oväntat som brutalt och fick aldrig någon tillfredsställande förklaring. Det väckte stor uppståndelse och inom olika discipliner har det förts fram olika teorier till vad som ledde fram till mordet. 

Inom fiktionen har systrarnas öde skildrats flera gånger, bland annat i pjäsen Jungfruleken av Jean Genet. Lammen från Le Mans är Elisa Rossholms version. De två systrarnas utsatthet och deras sedermera hemvist hos varandra får kropp och själ med Elisa Rossholm känsliga penna.  

Systerskap

– När jag gör en berättelse är det viktiga för mig att känna igen något hos mig själv. Och i det här fallet är det systerskapet. Jag har själv känt hur livsviktigt det kan vara, både symbiotiskt och osjälvständigt.

Elisa Rossholm har även funderat över vad det är med systrarna som fascinerat så. 

– De var så tysta och så gjorde de plötsligt sådär. Vad pratade de om när de var ensamma? De är ett mysterium. Och vilket är omgivningens ansvar när något sådant här händer? Det är en lång räcka av förtryck och utanförskap som leder fram till mordet, även om det är ett hemskt brott de begår. 

Farmoderns berättelse

Lammen från Le Mans är i huvudsak tecknad i blyerts. I de två första böckerna använder hon sig också till stor del av collage. Elisa Rossholm säger att hon har försökt med annat men att hon gillar blyerts jättemycket. 

– Till förläggarnas stora frustration, tillägger hon. Det kräver en del arbete före tryckning då linjerna behöver förstärkas.

Sitt nuvarande projekt gör hon bara i blyerts. Det är en rutserie som bygger på första halvan av Elisa Rossholms farmors liv,  en 103 år gammal kvinna som föddes i Östersund 1915. Det blir berättelser därifrån och från Berlin och Stockholm. 

– Jag gillar att jobba med det som har hänt förr, att väcka det till liv. Men här blir det också ett sätt att försöka hålla kvar min farmor. 

Bild framför ord

Som forskningsprojekt ska Elisa Rossholm framöver fördjupa sig i ordlösa romaner. Dessa svartvita bildberättelser, ofta gjorda med träsnitt och med ett kantigt uttryck och existentiella frågor i fokus, var ett fenomen som växte fram ur den tyska expressionismen. Serieskaparen Art Spiegelman som gjorde Maus har härrört sitt eget uttryckssätt och den grafiska romanens uppkomst ur dessa ordlösa verk.

– När jag gick på forskarskola tillsammans med akademiker från en massa discipliner var det tydligt att ord alltid har högre status än bild. Vi lever i en tid av ett totalt bildöverflöd och trots det är vi bildanalfabeter och har ingen distans till bilder. Jag har försökt att komma bort från ord.