Foto Carl-Johan Utsi, pressbild Norstedts

Från familjehistoria till bok

– De tillhörde Könkämä sameby, Geaggáneatnu, allra längst norrut i Sverige. På vintrarna var de i Tornedalen, om somrarna var de på öarna utanför Tromsö år efter år.

När renbeteskonventionen började gälla 1919 begränsades möjligheterna till renbete i Norge. Markerna räckte inte till i Sverige och som en konsekvens tvingade svenska staten flera renskötande familjer att flytta söderut. Däribland Elin Anna Labbas släktingar. 

Hon pratade med sin pappa, frågade sina fastrar. Hon läste vad hon kom åt. Elin Anna Labba beskriver det som sökandet efter en familjehistoria som långsamt växte fram till en bok. 

Intervjuer och dokumentärt material

– Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna intervjua mig fram men insåg snart att det var för sent för det. Parallellt med intervjuerna som jag har gjort har jag letat efter gamla intervjuer i arkiv som kunde stödja upp. Sen bygger boken mycket på privat material också och det har ofta varit det allra bästa materialet, ibland helt ovärderligt. Det blir ett annat slags samtal när det är en samisk person som intervjuar och inte en forskare. 

– Det är en blandning, ett småbitarspussel som jag har lagt. Men grunden är ju mina egna intervjuer, säger Elin Anna Labba. 

Herrarna satte oss hit blandar intervjuer, citat, utdrag ur dokument, fotografier med Elin Anna Labbas egna ord. Det är en poetisk och berörande faktabok som synliggör Sveriges koloniala historia och dess konsekvenser för enskilda individer och för det samiska samhället i stort. Både arbetet med boken och reaktionerna efteråt har varit omvälvande för Elin Anna Labba. 

Sorgen lever än

– Jag tror att jag har kommit ut som någon annan. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Hur mycket jag än har pluggat tidigare på olika universitetskurser går det inte ens att jämföra med det här arbetet.  

Hon säger att hon tidigare inte hade förstått hur aktuell och levande sorgen över tvångsförflyttningen var. 

–Jag hade väl anat vad som hände, men inte detaljer och inte den känslomässiga bottnen.

Fick samiskan tillbaka

När Elin Anna Labba gjorde intervjuerna gjorde hon dem på nordsamiska. Hon tror att det haft stor betydelse för hur boken blev.  

–Det första språket och det närmsta språket, det släpper ändå igenom känslor. Om jag hade gjort intervjuerna på svenska hade språket varit stängt på ett annat sätt och inte krupit upp så. 

För Elin Anna Labba har arbetet med boken också inneburit att hon återfått samiskan. 

– Det finaste de här personerna har gett mig utöver sina berättelser är att jag har fått språket tillbaka. 

Ett språkbad

Förutom att föra samtal och intervjuer på samiska har hon gått igenom dem ett flertal gånger, transkriberat och återvänt till dem i samband med skrivandet.

–Jag har badat i det samiska språket och jag har jobbat mycket med språkmelodier. En dag kändes det som att jag själv och mitt språk hade förändrats. Jag hade inte tänkt på att kunde ske, men det var varmt välkommet. 

Herrarna satte oss hit, Hearrát dat bidje min, kom ut på nordsamiska i september 2020. Lea Simma har översatt Elin Anna Labbas texter. Intervjuerna är i original, det är i stället i den svenska versionen som de är översatta. Men texten innehåller fortfarande många samiska begrepp och passager. 

Ger utrymme åt samiskan

– Även om många i Sápmi inte har samiskan som man hade tidigare så lever man i en värld där de samiska orden finns. Det finns en ton i närmiljön och den ville jag på något sätt återskapa. Med samiskan är det oundvikligt att det språkliga blir politiskt. Det är så mycket som möjliggörs och omöjliggörs med språket. 

Till viss del är det också är en motståndshandling, säger hon. Om inte de samiska orden får finnas i en kontext som handlar om samiska erfarenheter, var får de då plats?

– Det var ingen som översatte eller förklarade för dem som tvångsförflyttades på deras språk eller ens på deras andraspråk, säger hon. 

Författarcentrum Sápmi

Elin Anna Labba jobbar också med samisk litteratur inom Tjállegoahte, författarcentrum Sápmi.

– Vi arbetar med att stärka den samiska litteraturen, att visa upp den litteratur som finns, sprida kunskap om samisk litteratur och skriva samisk kritik Grundtanken är att stötta författare, biliotek och alla som jobbar med litteratur på minsta sätt. 

Hon beskriver situationen i Sverige som väldigt mycket sämre om man jämför med grannlandet Norge. 

– Där finns en helt annan möjlighet att bygga uppåt och återskapa saker, här handlar det snarast om att inte tappa mer. Men det går långsamt lite bättre, med små ripsteg framåt.

–Jag tyckte om Save Sápmi av Elin Marakatt. Det är en ungdsomsroman med klimatförändringstema. De är fin. Sen finns det en norsk poet, Ánne Márjá Guttorm Graven som debuterade 2019 med en poesibok på samiska, Suorbmageazis. Det är två aktuella tips.