Dubbelgångaren är en mycket märklig roman. Det var Fjodor Dostojevskijs andra roman, han hade just fått ett genombrott med Arma människor, båda böckerna kom ut 1846.

Mardrömslikt upplägg

Miljön liknar den i debuten, huvudpersonen är en lägre tjänsteman i Sankt Petersburgs byråkrati, han är dock inte lika fattig. Romanen börjar med att huvudpersonen tränger sig objuden in på en fest hos en överordnad och gör sig själv till åtlöje. På vägen hem från festen träffar han på en person som är en kopia av honom själv.

Denna dubbelgångare som också heter samma sak som bokens ”hjälte” börjar också arbeta på samma avdelning som han själv och börjar dessutom utmanövrera honom socialt. Ingen utom han själv verkar reagera på att det finns två personer med samma namn och utseende.

Fjodor Dostojevskij hade tidigare varit inspirerad av romantiken och den gotiska litteraturen. Dubbelgångarmotivet hade där använts av bland annat E.T.A. Hoffman, men Dubbelgångaren hör inte alls till den genren, bokens miljö är snarare realistisk och berättelsen blir en mardrömslik bild av en person som börjar bli vansinnig, eller från ett modernt perspektiv, gå in i en psykos.

Skruvad verklighet

Berättelsen känns Kafkaartad vilket inget av hans övriga verk gör. (Kanske med undantag av novellen Krokodilen.) Medkänslan för personerna som fanns i Arma människor och som nästan alltid finns i hans senare verk saknas här, vilket på något sätt gör att boken känns kallare men mer modern.

Den får mig att tänka på någon av alla filmer vid millenniumskiftet där verkligheten skruvas. Allra mest filmiskt är när huvudpersonen drömmer att han springer och för varje steg han tar så skapas en ny kopia av honom själv.

Dubbelgångartemat hos Fjodor Dostojevskij är intressant i sig, då det i hans senare verk ofta finns karaktärer som binds av något slags undermedvetet psykologiskt band; de är som spegelbilder av varandra fast med motsatta egenskaper vilket går att tolka som en dubbelgångare ur ett mer psykoanalytiskt och mytologiskt perspektiv.