Sydstatsdialekten lyser igenom

Donna Tartt är från grannstaten Mississippi. Expediten som tipsade mig menade på att författarens sydstatsbakgrund skulle ge kvällen en extra dimension. Jag tog henne på orden.

Aulan är halvfull, publiken är ungefär lika stor som när Ljusgården på Umeå stadsbibliotek är fullsatt. Vi ombeds att inte ta några fotografier. Donna Tartts integritet känns i rummet, redan innan hon gjort entré.

Sedan kommer hon, korrekt och stilmedvetet klädd. På sätt och vis framstår hon lika upphöjd som huvudpersonerna hon själv beskriver i sin debutroman Den hemliga historien: sval, intellektuell, orubblig. Det har gått elva år sedan hennes senaste bok Den lille vännen och ytterligare tio år sedan debuten. Däremellan har hon varit försvunnen från offentligheten.

Från det lilla podiet i aulan läser hon ett långt styckte ur bokens inledning, vilket är en upplevelse. Hon är bosatt i New York, men hennes sydstatsdialekt lyser då och då igenom.

Skriver om unga människor på egen hand

The Goldfinch, eller Steglitsan som den heter på svenska, handlar om 13-årige Theo som förlorar sin mamma i en terroristattack mot konstmuseet The Met i New York. I kaoset efteråt tar han med sig en tavla av den nederländske konstnären Carel Fabritius. Det är den som gett boken sin titeln.

Precis som i sina två tidigare romaner skildrar Donna Tartt i Steglitsan en skyddslös ung person som hamnar i situationer på liv och död. Den första frågan hon får efter uppläsningen rör denna gemensamma nämnare.

Att skriva om, i det närmaste, föräldralösa barn är ett återkommande tema i dina böcker. Är det medvetet?
– För mig handlar det mer om att skriva om unga människor på egen hand. Det blir intressant när de inte har en familj som skyddar dem och tar hand om dem. De har inget som separerar dem från verkligheten, inget filter. Inga föräldrar att rådfråga och inga föräldrars synsätt.

– Jag vill läsa böcker på samma sätt som när jag var barn, förlora mig i det. För mig är att skriva om unga människor en väg in i det. Varför vet jag inte. Det finns en antydan av Peter Pan i alla mina böcker. Det var den första bok som jag verkligen älskade.

I några av de sorgligaste scenerna i boken finns det alltid lite humor, hur lyckas du så väl med den avvägningen?
– Tjechov sa att om du verkligen vill få fram det sorgliga i en scen, lägg in lite humor. Inget är så sorgligt som en sorglig scen med humor. Om du försöker tränga in för mycket vemod i en redan sorglig situation blir det komedi. Om du försöker för mycket kommer läsaren att bli irriterad. Jag blir det när jag ser på film, så fort en filmskapare försöker provocera fram tårar. Och faktum är att roliga saker händer i sorgliga stunder.

Berätta om skrivprocessen!
– Jag skriver med penna och anteckningsblock. När det börjar bli tilltrasslat använder jag lådvis med färgade pennor, gör tillägg och skriver på index-kort. Till slut har jag en ovårdad mardröm som är omöjlig att flytta.

– Jag skriver helst in texten i en dator själv. Det skulle vara svårt för någon annan att förstå. Det händer att jag redigerar lite men jag försöker låta bli att göra det för mycket. I en dator är det för lätt att flytta på stycken och lätt att förlora tråden. Jag hade en lärare en gång som sa att hon alltid kunde se när en elev hade flyttat ett stycke.

– Mina manusversioner skriver jag sedan ut på olikfärgade papper. När man har skrivit i ett decennium blir det onekligen mycket papper så det är viktigt med ett system.

– När jag var barn och gjorde böcker klippte jag ut bilder ur tidningar. Sedan skrev jag historier om bilderna som kanske föreställde en jak eller en trädgroda. Nu i efterhand har jag insett att jag ägnat tio år åt att skriva en roman på samma sätt jag gjorde när jag var fem!

– Jag åkte till Holland flera gånger under tiden jag skrev boken och jag hade tavlan som affisch uppsatt i mitt arbetsrum. Det är något visst med att leva med en tavla eller bild på det sättet, att titta på den varje dag, i alla tillstånd. Regniga dagar, snöiga dagar. Dagar med gäster, när jag var ensam, när jag hade fått tråkiga nyheter, när jag var sjuk, när jag var glad.

– Jag tyckte det var en oerhörd förmån att få umgås med ett konstverk på det sättet. Alla skulle kanske inte tycka det, men jag gjorde det. Jag har funderat på vad jag ska sätta upp där när jag skriver min nya bok, men jag tror att affischen får hänga kvar.

Foto: NTG, pressbilder från Albert Bonniers förlag