Doften av grön papaya

En film om det lilla i vardagen men det stora i livet. En flickas utveckling mot bakgrund av ett Saigon i det långa krigets förspel.

Doften av grön papaya är en underbart poetisk och bildmässigt enastående film som utspelar sig i Saigon mellan tidigt 50-tal fram till början av 60-talet. En ung flicka kommer till ett handelshus för att arbeta som tjänarinna. Familjen hon arbetar hos bär på sorgen efter en dotter som dött som liten och den unga flickans ankomst väcker starka minnen hos modern i huset. Hon har även två små söner tillsammans med en man som emellanåt lämnar huset med deras hopsparade pengar för att förlusta sig i världen utanför.
 
Det är kvinnorna som bär filmen, såväl modern som farmodern som förskansat sig på övervåningen som den gamla trotjänarinnan som tar hand om den unga tjänsteflickan Múi på ett ömsint sätt. Innanför husets väggar vilar en bedräglig frid från en yttre värld som vi bara anar ljudmässigt.
 
Múi är ett märkligt barn med sinne för allt som omger henne, en droppes väg nedför bladet, en myras kamp med en smula bröd. Hela filmen framstår som ett litet kammarspel och utspelar sig i två delar med tio års mellanrum. Mellan dessa tidsspann får vi följa den unga Múis utveckling till kvinna men också hennes växande kärlek till en kompositör, vän till familjen.
 
Bild och ljud samspelar till ett enhetligt konstverk. Små stilleben att vila i. Vacker traditionell vietnamesisk musik och uttrycksfulla melodier till piano växlas med alla de ljud som omger det lilla handelshuset – syrsornas ständiga spelande, regnets smattrande men även ljuden från flygplan som flyger lågt efter utegångsförbudet, förebådande den framtida smärtans väg som Vietnams folk kom att få vandra. En film att se mer än en gång.
 
Huvudrollen som flickan Múi spelas otroligt bra av Man San Lu. Doften av grön papaya har fått priset Camera D'or i Cannes och varit Oscarsnominerad för bästa utländska film.

Krigets sorger

Av: Bao Ninh Tipsat av: Fredrik Lindegren

Jag blev intresserad av Vietnamkriget som fenomen och Bao Ninh beskriver det från ett annorlunda perspektiv, från de vanliga människornas håll.