Sällan har jag läst ett mer drabbande inledningskapitel. Tonårige Johannes berättar sakligt om det som hände den där dagen. Ur hans synvinkel var det inte så konstigt. Han gjorde rätt så som han lärt sig. Och ändå blev det så fruktansvärt fel.

Johannes är autistisk och lätt att få med på olika upptåg. Han är stor och stark och modig. Den ende som vågar göra det som de andra bara pratar om. Något som skolkamraterna lärt sig utnyttja.

Som läsare känner jag föräldrarnas vanmakt både över ”kamraternas” oförstånd/elakhet och vuxenvärlden som snarare stjälper än hjälper. Klassen ska skriva glädjelappar till varandra tycker fröken. En flicka deklarerar att hon skrivit till alla utom till Johannes, för hon kommer inte på något bra om honom.

Då värker det i hjärtat på Johannes och på läsaren.

En toppendebut som utspelar sig i norra Västerbottens inland.