Ekorren rusar genom skogen, rakt in i polishuset till självaste kriminalkommissarie Gordon. Skogens berömda detektivchef som är fruktad av alla bovar.

Men vad nu, där sitter polispaddan och sover. Inte alls säger Gordon, yrvaken. Ekorren lugnar sig och kommissarien skriver ner allt om brottet. Till slut, ka-dånk, kommer det viktigaste, pappren stämplas.

Att vänta på en tjuv

Det finns ledtrådar på brottsplatsen. Spår i snön som leder till ekorrens tall och nötsamlingen. Den som har blivit plundrad. Gordon vill inte klättra i träd så han får hålla vakt nedanför tallen. Han tittar strängt på hålet och väntar och tänker. Tänker på te och kakor.

Han väntar så länge att han somnar. Då blir han tyvärr både översnöad och fastfrusen. Ve! Men så dyker någon upp. En liten, liten mus och det är knappast någon stortjuv. Han hjälper kommissarie Gordon loss och blir bjuden till polisstationen på te och kvällskakor. Ljuvliga chokladkakor med vinbärssylt.

En medhjälpare

Lillmusen har inget namn, inget yrke och ingen bostad. Så kan det inte få vara. Gordon bestämmer raskt att Paddy är ett passande namn. Ka-dånk, en stämpel och allt är bestämt. Paddy skrattar lyckligt.

Återstår att lösa ett brott. Kanske Paddy kan bli polisassistent tänker Gordon. Så blir det, ka-dånk, ny stämpel. Tänk så mycket lättare det är att lösa kluriga brott när man är två som tänker. Och två som kan dela på morgonkakor, middagskakor och kvällskakor. En chef och en assistent. En som är lite trött och frusen, en som är pigg och snabb. Tillsammans är de oslagbara.

Det första fallet är en liten naggande god, filosofisk deckarbok för alla som gillar djur, mysterier och kakor. Att få höra någon läsa högt eller att läsa själv.

Boken liknar Det susar i säven och litegrann också böckerna om Nalle Puh. Mest är det ändå författaren Ulf Nilssons egen underfundiga humor, mysiga berättande och egensinniga djurfilurer. Gitte Spee heter den holländska illustratören som har gjort bilderna.