Den nya tjejen

En grupp tjejer som är med i Boris bokklubb på Sävarbiblioteket har skrivit en novell tillsammans. Här kan du läsa den.

Jag lyfter sakta blicken och möter 17 avvaktande ögonpar. Och några få nyfikna. Det susar i öronen och jag har blodsmak i munnen. Jag tror att jag ska dö. Igen.
Jag vill så gärna börja om. Men det senaste årets hemskheter har satt sig i kroppen. Jag tittar ner i golvet igen.

– Det här är alltså Ebba som ska börja i vår klass idag. Hon och hennes familj har flyttat hit från Umeå och vi hoppas att hon ska trivas här i 6A. Du kan sätta sig där bredvid Elina.

Fröken håller en arm om mina axlar och pekar ut en tom bänk i klassrummet.

Efter ett tag avtar suset i mina öron och jag hör fröken babbla om moln och berg och grejer, men det är ändå en lättnad när rasten kommer och jag kan skynda iväg till biblioteket.

– Hej hej, säger bibliotekarien med ett stort leende när jag lyckats krångla mig förbi den tröga dörren.

Bokhylla och tavla i biblioteket
Jag ser mig omkring. Säger ett svagt hej och smyger in till vänster bakom några hyllor, håller mig längs väggen och letar mig mot det bortre hörnet som lockat mig till sig med sina glada färger.

Det visar sig vara seriehörnan och jag tar upp en bok som står skyltad. Nour och den magiska drycken. Den handlar om en tjej som heter Nour som blir erbjuden en magisk dryck som ska göra så att hon får en önskan uppfylld. Jag dras rätt in i berättelsen samtidigt som jag tycker att den är lite larvig. Magisk dryck, bah. Men egentligen är jag bara avundsjuk, jag hade allt bra gärna velat ha en egen magisk dryck när mobbningen var som värst.

Jag ställer tillbaka boken på sin plats och smyger samma väg tillbaka igen, rasten är snart slut. Men jag fastnar vid en tavla som hänger på väggen bredvid en dator. Det är som att den vill mig någonting. Det är ett stort träd på bilden, ett vitt hus, massor med lyckliga människor, katter, glada färger. Och två små små spöken. Jag dras närmare tavlan och sträcker ut handen. Jag kan bara inte låta bli att nudda med fingrarna vid en av de vita fläckarna på grusgången. Jag ser mig omkring men ingen är i närheten.

Plötsligt är det som att öronen fylls av bubbel och någon drar i mig, en sval bris blåser genom rummet. Jag känner mig alldeles kall och kletig. Och så är jag ute på andra sidan. Andra sidan vad?

Underlig tavla på biblioteket
Jag hukar bakom en hylla och hjärnan går på högvarv. Vad var det som hände? Var är jag? Det är som att jag är på samma ställe, men ändå inte. Det är samma möbler men färgerna är suddigare och mörkare. Och borta vid fönstren står en grupp barn och tittar ut. Men de är liksom konstiga. Jag fortsätter huka bakom hyllan men så börjar det dra sådär underligt i mig igen. Och så är jag tillbaka vid tavlan igen.

Vad var det som just hände? Allt gick så fort att jag nästan inte ens hann bli rädd. Hände det verkligen? Det smakar mint i munnen och borta vid fönstret är det tomt. Bibliotekarien sitter och läser i någon katalog borta vid disken och knappar på datorn ibland. Jag tar ett djupt andetag och passerar snabbt de två datorerna vid väggen på vägen ut.

Nästa dag går jag återigen till biblioteket på rasten och än en gång dras jag till tavlan. Jag sätter fingret mot spöket och vips så är jag på andra sidan igen. Jag hukar snabbt bakom närmsta hylla och den här gången är jag inte bara chockskadad utan lite nyfiken också. Var är barnen?

Jag hör någon fnittra bortifrån ett angränsande rum och jag smyger mot ljudet. Jag försöker se in genom det färgade glaset men ser bara skuggor som rör sig över golvet. Jag försöker räkna skuggorna och tror att det rör sig om nio stycken. Skit också, jag måste tillbaka till klassrummet, men nu är jag så nyfiken att jag inte kan vänta till nästan gång jag har chansen att smita iväg till bibblan. Jag har hittat en lönndörr till ett slags parallellt bibliotek. Det är helt sjukt spännande! Jag kanske borde vara det, men jag är faktiskt inte alls rädd längre.

En mystisk dörr på biblioteket
Nästa gång hör jag återigen skratt och fniss från det andra rummet och den här gången har jag tur, dörren står på glänt och jag ålar fram så tyst jag kan på mage för att spana in i rummet. Det är ett ganska stort rum fullt med bord, stolar och en trappliknande sak i bortre hörnet. Det är nio figurer denna gång också, alla flickor, alla mer eller mindre ljushåriga utom en. Ett par stycken ligger i läktaren, en balanserar på en gymnastikbänk som hon vänt upp och ner på golvet, en ligger i den stora svarta soffan och slumrar, en har klättrat upp och lagt sig på den jättestora bokhyllan och resten dansar runt på golvet. Jag ligger länge och tittar innan jag inser att jag måste skynda mig tillbaka. Men på något sätt är det ändå som att tiden står still där inne.

Gången efter det står dörren på vid gavel. Det är som att de väntat på mig. Försiktigt kliver jag in i rummet. Alla vänder sig om mot mig men det känns som att jag fått någon ny sorts styrka i överföringen mellan världarna.

– Hej, jag heter Ebba, säger jag.

– Francesca. Kul att du kom.

Hon tar mig i handen och plötsligt dansar vi alla i ring. Det hörs glad pianomusik i rummet och värmen från Francescas hand sprider sig i hela min kropp. Det känns inte alls töntigt. Faktiskt.

Jag fortsätter att använda lönndörren i bibblan. Av förklarliga skäl går det trögare att komma in i klassen. Jag är ju aldrig där. Så fort jag får chansen springer jag för att träffa Francesca och de andra och när jag väl är i klassrummet sitter jag mest och tänker på nästa tillfälle att träffa dem.

Jag vet vilka de är nu. Sakta men säkert har jag börjat förstå. Jag hittade en riktigt gammal skolkatalog i glasrummet. Jag tror att de ville att jag skulle hitta den. Och när jag började bläddra i den föll den upp på en sida av sig själv. Det var en minnestext över tjejerna som försvann den sommaren för så himla många år sedan och jag kände igen dem. Varenda en. Tuva, Saga, Isabelle, Josefin, Amelia, Agnes, Klara och Johanna. Och så Francesca förstås. Som blivit min bästa vän. Äntligen har jag en bästa vän igen. Och vi har kommit på en plan.

– Det här är alltså Francesca som ska börja i vår klass idag. Hon har flyttat hit från, ja, var var det egentligen du kom ifrån?

Fröken vänder sig mot Francesca och får något konstigt i blicken men skakar det av sig.

– Du kan sitta här bredvid mig, säger jag, och Francesca skuttar fram mot mig. Vi tar varandra i handen och fnittrar samtidigt som ett sorl stiger i klassen. Någon känner igen Francesca, men kan inte placera henne. Fröken hyschar klassen men vi låter oss inte bekommas. Vi är här nu och vi kommer aldrig mer att ta någon skit.

Novellens skapare

Den här novellen är skapad i november 2015, av en grupp tjejer i årskurs 3-5 som är med i Boris bokklubb på Sävarbiblioteket. De är samma tjejer som nämns i novellen förutom Francesca. Deltagarna pratade i smågrupper om vad novellen skulle handla om. Sedan kom de överens om vilka idéer vi skulle jobba vidare med. Jag som är bibliotekarie på Sävarbiblioteket har sedan skrivit ihop berättelsen.

Nedtecknat av: Malin Granberg, Sävarbiblioteket, som också har fotograferat.

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Malin Granberg den 2 december 2015