De gula fåglarna

Året är 2004 och USA:s krig i Irak har kommit in i sitt allra blodigaste skede. John Bartle är 21 år och har hamnat mitt i striden i Tal Afar i norra Irak.

I Bartles bataljon finns 18-årige Murph, som kom ny till gruppen strax innan de skeppades ut. Bartle blir snabbt vän med den yngre pojken och tillsammans upplever de krigets fasor. De kommer överens med varandra att de ska klara sig, de ska inte bli den tusende i leden som stupar i kriget. De räknar dagarna, de räknar de döda.

Ett omöjligt löfte

Bartle har lovat Murphs mamma att han ska se till att hennes pojke kommer hem. Det var inte meningen, han ville bara trösta henne.  Vi förstår ganska tidigt att han misslyckas med att hålla löftet. Han anklagar sig själv för Murphs död och detta tillsammans med så många andra meningslösa dödsfall och oåterkalleliga händelser kommer att plåga honom under resten av sitt liv.

Skriver vackert om det fasansfulla

Berättelsen förflyttar sig smidigt i tid och rum från 2003 till 2009, mellan kriget i Irak och tiden i USA före och efter kriget, och Powers lyckas skriva poetiskt och vackert om det grymma och fasansfulla. Något som jag tycker gör storyn ännu mer gripande.

Jag läste i en recension av denna bok att enligt färska studier tar cirka 22 krigsveteraner livet av sig varje dag i USA. Efter att ha läst denna intensiva och sorgliga skildring av vad som händer unga soldater mitt i och efter krig är det inte svårt att förstå.

Tjänstgjorde själv i Irak

Kevin Powers tjänstgjorde själv i Irak under 2004, precis som huvudpersonen i boken.  Han har berättat att han började skriva boken för att försöka ge svar på frågorna om hur det hade varit i Irak. Inte vad som hade hänt, utan hur det hade känts. Han förstod dock ganska snabbt att det är ganska omöjligt att beskriva sådana upplevelser med ord.

Romaner om krig sett ur den unga soldatens ögon är inte något nytt, men Kevin Powers berättelse förmedlar något intimt, ett obehagligt vittnesmål om krigets brutalitet och meningslöshet. 

 

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Craig McDonald den 27 februari 2015