Rebecka är ny på HVB-hemmet för ensamkommande flyktingbarn. Hon har gått en introduktionskurs och vet att hon ska följa reglerna som står i pärmen. På hemmet möter hon tre afghanska pojkar.

Svårt att göra det bra

Det är Ahmed som har flytt utan att berätta för någon, Hamid som snart fyller arton och Zaher som bara är fjorton år. De väntar på besked ifall de får stanna i Sverige. Rebecka försöker göra det så bra som möjligt för killarna. Men det är inte lätt.

Ahmed blir lätt aggresiv, har svårt för begränsningar och självskadebeteende. Han röker och kan simma. Det är ungefär det enda Rebecka vet om honom.

En mångsidig person

När hon lär känna honom bättre, upptäcker hon så mycket mer. Ahmed kan dansa och vicka på rumpan, han läser Rebeckas livslinje och berättar om bergen i Afghanistan, om blommor och hundarna som han räddade.

Arbetet är rutiner och journaler men också tillfällen då Rebecka väljer att bryta mot reglerna. Pojkarna är någons söner, de är människor och pendlar mellan hopp och avgrundsförtvivlan. Allt är skört, ibland smutsigt men också vackert.

Insiktsfullt och drabbande

Det här är så himla bra! Elin Perssons bok ger stor insikt i arbetet med och bemötandet av ensamkommande ungdomar i Sverige. Det är en berättelse bortom siffror och nyheter. En debutbok som lever i mig långt efter att läsningen tagit slut. En blir drabbad!