David Väyrynens lyrik har hamnat på papper

För att skriva klart sin diktsamling Marken, fick David Väyrynen släppa några av de många strängarna på sin lyra. Nu är den färdigställd och tryckt och det vankas släppfest på flera ställen i Norrland.

David Väyrynen sitter vid ett köksbord
Foto: Daniel Olausson/Teg publishing
David Väyrynens namn känner den trogna Littfest-besökaren antagligen igen. Han har i egenskap av poet, såväl som Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norrs ordförande, varit en del av programmet under flera år. Han är dessutom musiker och har flera uppdrag som politiker i Gällivare kommun.

Nu släpper han sin debutbok, en diktsamling kallad Marken, som Västerbottens-kurirens Anders Sjögren tycker är "underbar läsning. Rolig, allvarlig, uppmuntrande. Med ett stråk av sorg." Vi kontaktade David Väyrynen och bad honom svara på några frågor via mejl.

Hur gick det till när du började skriva och har du alltid ägnat dig åt någon typ av lyrik?

– Egentligen började jag med att skriva låttexter, men dubbelsidig öroninflammation och efterföljande tinnitusskada gjorde att jag kom att börja skriva annat än musik. Då var jag 16 år och ville bli berömd i någon form, så litteraturen fick duga som ersättning. Nu är jag äldre och har lärt mig att det där med berömmelse inte är särskilt eftersträvansvärt, men skrivandet har på något sätt fastnat. Jag har skrivit en fiktiv dagbok, ett experimentellt romanmanus och ett par noveller, men det var i diktform jag började få till något jag kände var riktigt bra. Eftersom dikten är så pass tillåtande nuförtiden får jag laborera med olikartade former och hitta det bästa innehållet för varje form. Eller vice versa.  

Reser du mycket, eller tillbringar du din tid hemma i Hakkas?

– Jag reser när jag har pengar, eller när jag har ett syfte med att resa. Oftast sker det i Sverige, men det har hänt att jag och flickvännen Pernilla har lämnat landet. Jag delar annars min tid mellan Hakkas, där jag sommarjobbar och i kortare perioder bor hos mina föräldrar, och Gällivare, där jag huvudsakligen bor, i närheten till de arbeten och uppdrag jag har. För mig är skillnaden mellan Hakkas och Gällivare minimal. Folk säger att vi har så långa avstånd i Norrbotten, men för mig är Pajala, Jokkmokk och Kiruna nästan lika mycket hemma som Hakkas och Gällivare. Många gånger räcker det med att resa ett par mil för att bryta tristessen, det människor spenderar tusentals kronor på att resa till Thailand för att göra. Norrbotten räcker gott för mig.  

Jag har förstått att du har flera parallella uppdrag och många olika arbetserfarenheter. Har de med varandra att göra, eller måste du snabbt byta tankesätt ibland?

– Det blir att jag måste jobba med de olika uppdragen i sjok. Några dagar handlar om politiken och andra om litteratursällskapet; ibland planerar jag för mina gitarrlektioner och andra gånger för vilka finska klassiker vårt band skall träna inför nästa spelning. Så länge jag skriver ner listor på vad jag har att göra fungerar det ganska bra. Vårt samhälle håller ju ett oerhört högt tempo i det mesta, men jag tycker att det är ganska få saker som inte tål att dröja med.  

Hur gick det till när du satte ihop Marken? Hur gick urvalet av texter till?

– Marken började som en idé om att genom språkmaterialistisk dikt skildra regionens människors tendens att tackla motgångar: att kompensera det negativa med något positivt, förhålla sig ironiskt till motgångarna eller förringa dess betydelse för livet. Det var 2010. När jag sedan flyttade upp till Gällivare kommun 2011 skrev jag fler liknande texter på samma tema, men med en betydligt mer lokal prägel på språket. Att vara i hemkommunen på daglig basis igen gjorde nog att jag såg betydligt fler egenheter och personlighetsdrag jag uppfattar som specifika för oss som bor här och det sporrade mig att skriva fler texter på andra teman. Det hela slutade med att vi fimpade de första texterna - de använde sig av ett språkbruk som inte passade i Marken. Bortsett från en eller två är texterna i samlingen skrivna på hemmaplan.    

Jag har förstått att Marken kom till tack vare ett vad. Känns den ändå som en sorts milstolpe, som en bedrift?

– Vadet handlade egentligen bara om att skapa incitament för att färdigställa boken. Jag har medvetet valt bort den fasta anställningsformen sedan slutet av 2012, i syfte att skriva färdigt den, men har istället råkat säga ja till för många ideella uppdrag. Min kompis Pär tyckte att jag behövde en gräns, så att det någon gång skulle bli något av det där jag höll på med. Vadet tvingade mig att göra en avgränsning jag i slutändan upplever som positiv. Jag gillar avgränsningar i mitt skrivande, men just i det här fallet hade Marken kunnat växa i många år till utan att bli färdigskriven. Det innebär inte att jag inte ser den som färdig nu. Den tar upp de ämnen jag ville ta upp på många olika sätt och får väl betraktas som en fullgod debut. När det är dags att göra bokslut för mitt skrivande har Marken förhoppningsvis blivit både större och mer omfångsrik med hjälp av fler litterära uttryck.

Du har sagt till Norrbottenskuriren att Marken inte är särskild positiv till vår huvudstad. Har du någon erfarenhet eller uppfattning om när en ort blir för stor, eller är det just Stockholm som du inte uppskattar?

– Marken tycker inte om Stockholm, men den är inte heller särskilt förtjust i varken Göteborg eller Malmö. Inte heller Västerås eller Växjö heller, med risk för att vara övertydlig. Dels handlar det om hur den storsvenska staden vuxit, hur den centraliserat samhället och tvingat sina värden på allt det som ligger innanför landets gränser; och dels handlar det om hur städerna påverkar miljön, hur de förändrar vårt beteende och gör oss mer till konsumenter än människor. Det händer att jag trivs i både Stockholm, Göteborg och Malmö, men det innebär inte att både jag och Marken kan förhålla oss kritiska till den makt städerna har. Att jag emellanåt trivs i de större städerna söderut innebär däremot inte att jag kan tänka mig att bo där.  

Hur tycker du att det står till med svensk kulturpolitik idag, jämfört med hur den var när du intervjuades i Proletären 2014? 

– Att förändra vad som påbörjades långt före 2014 är svårt. När det gäller betalning för de jobb kulturarbetarna gör kommer det nog att fortsätta att se ut som det gör. Istället har betydligt större problem seglat upp, då många på högerkanten har börjat ifrågasätta de stöd som finns till exempelvis kulturtidskrifter och centrumbildningar. I värsta fall kommer det inte finnas särskilt många slantar att tjäna, oavsett om du har ett eget företag eller inte. Mycket hänger på att vi måste försöka övertyga maktens män och kvinnor om att kulturen fortsatt är värd att satsa skattemedel på. Om vi inte lyckas med det, så kommer många av oss inte att ha någon plats i kommande samhällen.  

Slutligen, har du några lästips eller tips på annat att dela med dig av till våra läsare?

– Jag hoppas att fler hittar till tidskriften Provins. Det har varit en fantastisk tidskrift under många år, långt före jag blev ansvarig utgivare för den. Den är ett kollektivt uttryck för både Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr och delar av den litteratur som producerats i Norrland. Annars kan jag tipsa om Elsa Forsgrens Resa mellan ensamheter, en roman som inte borde ha kunnat bli skriven då den blev skriven, men som av någon märklig anledning ändå blev det.

Den 28 augusti 2017 har David Väyrynen släppfest i Umeå för Marken, på Galleri Verkligheten.

Läs andra intervjuer med David Väyrynen i Proletären och Norrbottenskuriren.

David Väyrynen står utomhus
Foto: Daniel Olausson/Teg publishing

Tips

  1. Provins

    Undertitel: nordsvenskt magasin
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 1982
    Klassifikation: Allmänna tidskrifter och allmänna serier

    Finns som: Tidskrift
Resa mellan ensamheter av Elsa Forsgren finns att låna på Umeå universitetsbibliotek och även från Sveriges depåbibliotek via Umeåregionens folkbibliotek.

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Anna Östman den 28 augusti 2017