Historien bakom Daredevil
När Tommy Bildström väljer sin favorit bland superhjältar blir det den sämsta av dem alla. En udda karaktär som förlorat synen, inte kan slåss men som aldrig ger upp.
Vid en intervju av ett bokförlag fick jag frågan om vilken min favoritsuperhjälte var. Jag berättade att Batman var ett intressant exempel på vad barnpsykologen Bruno Bettelheim kallar "lustprincipen kontra realitetsprincipen".
Barn och ungdomar försöker skapa ordning vid upptäckten av att yttervärlden består av kaos. Den inneboende konflikten mellan kaos och ordning symboliseras i litteraturen och myten, här i kampen mellan Batman och hans motsats Jokern. Det blev tyst i luren ett tag. "Vi kortar ner det till 'Batman'" föreslog intervjuaren.
Ack, det är inte lätt att vara en fullvuxen seriefantast, och dessutom en ordrik sådan. De flesta av oss följer tecknare och manusförfattare. Hjältarna i sig är beroende på vem som skriver om dem. Visst känns det lite som en skolgårdsfråga.
Men ska jag vara ärlig så har jag nog en favorit i den blinde superhjälten Daredevil, eller Våghalsen som han hette när jag var liten. Daredevil är starkt ihopkopplad med serieskaparen Frank Miller.
Frank Miller började sin karriär hos Marvel, där han först tecknade och sedan skrev just Daredevil. Serien kom att bli ett ganska udda verk. När Frank Miller började så var den inte särskilt populär.
Daredevil har alltid varit en ganska udda karaktär. Hans främsta kännetecken är att han är blind. I tidstypisk superhjälteanda fick Matt Murdock sina krafter av radioaktivt avfall som skvätte i hans ögon när han räddade en äldre man i en trafikolycka.
Han torde vara en av de första handikappade superhjältarna någonsin. Det radioaktiva avfallet gav honom dock någon sorts radar och hans andra sinnen utvecklades. När karaktären skapades i mitten av 1960-talet av Stan Lee och Bill Everett så var den ett barn av sin tid.
En figur i färgglad dräkt och med fiender som måste ha varit en mardröm för Frank Miller som vill måla världen i dystrare färger. En skurk kallades för Den maskerade matadoren och måste ha haft världens sämsta onda plan alternativt en riktigt bra sjukförsäkring, han rånade nämligen pansarklädda bilar genom att ställa sig i vägen för dem.
En annan otäck skurk med ett liknande namn, Den maskerade marodören, hade en mask som kunde skjuta förblindande strålar, vilket som av en slump var det absolut sämsta vapnet mot en redan blind superhjälte.
Dock var det något med Daredevil som var lite speciellt. Han kunde varken flyga eller var osårbar och han led av sitt handikapp, även om hans andra sinnen som blivit förstärkta av den radioaktiva sörjan mer än väl kompenserade för den förlorade synen. När han inte sprang omkring i spandex så drev han en advokatbyrå med sin kamrat Foggy och försökte hjälpa fattiga människor som inte hade råd med en advokat som antagligen fick sova på nätterna.
För mig kom Daredevil att representera hur seriemediet växte. När Frank Miller började teckna fick serien en annan ton. Så här i efterhand är hans tidiga nummer av serien en underlig blandning. Manuset som stod med foten i den traditionella superhjältegenren och riktade sig mot barn, men Frank Miller tecknade i en ton som blev allt mer vågad och experimentell.
Frank Miller var också missnöjd med den dåvarande författaren och i samband med att Dennis O'Neil blev redaktör 1980 fick den tidigare manusförfattaren sparken och Frank Miller fick både teckna och skriva.
Vid den tiden kände nog Marvel att de inte hade så mycket att förlora, eftersom hot om nedläggning för tidningen hade varit konstant. I Frank Millers händer växte en annan sorts hjälte fram. Det antyddes att han inte alls hade fått sina krafter från det radioaktiva avfallet och Daredevil blev mer av en ninja i superhjälteutstyrsel, tränad av den mystiska ninjan Stick.
Både handling och teckning blev mognare och serien som skapades för Netflix avspeglar Frank Millers tidiga ambitioner rätt väl, även om det aldrig blir lika bra på film som i serieform. Frank Millers historier kom att kretsa mycket kring maffialiknade figurer och ninjor, men även kring den fattiga stadsdelen vars invånare är utelämnade till överhögheten.
Daredevil var alltid en underdog. När Iron man levde lyxlivet på Manhattan kämpade Matt Murdock med att betala räkningarna för advokatfirman i Hell’s Kitchen. Det finns nog heller ingen superhjälte någonsin som har åkt på så mycket stryk.
Han var egentligen aldrig så bra på att slåss och om Peter Parker hade ett trassligt kärleksliv, så tog Matt Murdocks kärleksliv ibland absurda proportioner. Dessutom avslöjade han sin hemliga identitet lite hur som helst.
Efter att Frank Millers släppt sin succé The dark knight returns hos konkurrenten DC så avslutade han sin serie hos Marvel. Då var Dardevil en av de populäraste serierna och hade gått från att handla om skurkar som klär ut sig till grodor och rånar banker, till att kretsa kring hur Matts flickvän hade sålt hans hemliga identitet för att kunna köpa droger.
Mitt val av superhjälte är egentligen den sämsta superhjälten av alla och därför också den mest mänskliga. Ständigt fick han stryk, han hade heller ingen stark moralisk övertygelse att luta sig mot.
Daredevils värld var inte svartvit som ”the punisher” och hans katolska bakgrund sådde både tvivel och ingav hopp. Till och med hans röda dräkt blir ett problem för serieskapare och framförallt på film. Om karaktären representerar något är det den mänskliga viljan, att fortsätta kämpa när till och med ens egen garderob är emot en.
När brottskungen Kingpin har förstört Matt Murdocks liv totalt, när han flickvän svikit honom, när han än en gång åkt på stryk och blivit dumpad i havet och skurkarna konstaterar att man inte hittat någon kropp, då ryser läsaren. Läsaren vet att hjälten aldrig ger upp. Dardevil kommer alltid igen, på film och Netflix och förstås på biblioteket.