Couscous

Slimane är 60, har nyss förlorat jobbet från varvet och bor granne med sin älskarinna och hennes dotter. Älskarinnans dotter Rym peppar Slimane att öppna en couscous-restaurang på en gammal fiskebåt.

Sommaren 2007 fick jag och några vänner möjlighet att bo hos goda vänner i Sête, en liten pittoresk hamnstad i Sydfrankrike. En stad som doftade av salt hav och fisk, där vi åt sardiner och ostron tillagade på alla de sätt och även fick möjlighet att följa med en fiskebåt ut till en årlig ceremoni för att hedra fiskare som drunknat.

Vilken lycka när jag så fick den underbara franska filmen Couscous i min hand. En film av regissören Abdellatif Kechice som utspelar sig i just Sête. Vi märkte tydligt influenserna från Nordafrika när vi var i Sête. Närheten över Medelhavet var uppenbar.

I filmen möter vi algeriske Slimane (Habib Boufares) och hans stora bullriga familj med alla sina underbara personligheter, både i svart och vitt. Här finns minsann dramatik, liderliga söner och hängivna fosterdöttrar och en före detta fru som är fena på att tillaga couscous.

Slimane är 60, har nyss förlorat jobbet från varvet och då han är skild så bor han nu granne med sin älskarinna och hennes dotter Rym. Rym (Hafzia Hersi) är den som stöttar och peppar Slimane som känner sig nedstämd efter att han blivit arbetslös.

Med Ryms hjälp bestämmer han sig för att öppna en couscous-restaurang på en gammal fiskebåt, vrak snarare, men vägen dit är lång. Det krävs massor av tillstånd från stadens byråkrater och framför allt – det krävs någon som kan laga couscous. Men kan man släppa in den förra detta frun i restaurangköket och samtidigt bjuda in den nya kvinnan i Slimanes liv? Ja, ni förstår. Det blir förvecklingar.

Couscous-rätt på tallrik
Filmen är lång, över två timmar, men man har inte tråkigt en sekund. Middagen hos Slimanes före detta fru är en mustig orgie i mat och samtal. Scener som doftar, inte bara couscous utan autencitet. Skådespelarna torde i de flesta fall vara amatörer, man får aldrig känslan av att se en film, snarare att sitta till bords med alla.

Det är mycket dialog i filmen vilket ger den djup och koncentrerar handlingen. Ryms magdans i slutet på filmen är enastående i sin sensualism, ja nästan magisk. Musiken bär rytmerna genom hela filmen. En riktig feelgood-film som doftar och pulserar.

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Wiveca (Vicky) Uhlander den 27 mars 2010