Brobyggarna

Gripande människoöden lyfts från glömskan i Sune Jonssons roman om hur en bro blev verklighet.

Många har sett den, en reklamsnutt från den stora kaffeproducenten på temat när du får oväntat besök. Där hoppas bungy jump från en anonym bro hissnande högt över ett vattendrag där en motorbåt kommer tuffande. Bron är en av de tre Tallbergsbroarna några mil utanför Nyåker.

En lysande berättare

Vi kan bara att fantisera om vad arbetarna som en gång byggde bron skulle ha sagt om ett sådant tilltag. De som slet för brödfödan och förde en ständig kamp mot klockan för att bli färdiga med bygget på utsatt tid.

Sune Jonssons dokumentära bilder från Västerbotten tillhör vårt kollektiva minnesarkiv.
Att han dessutom var en lysande berättare i ord är kanske inte lika känt, men för den som läser Brobyggarna står det snart klart.

Född och uppvuxen i Nyåker hade Sune Jonsson nära till berättelserna om brobygget. Det som skulle bli människornas största äventyr i denna del av världen. Här handlar det om många berättelser, enskilda personers och kollektivets, arbetarnas röster.

En tvivlande ingenjör och andra svårigheter

För att vi ska kunna följa bygget i dess tekniska detaljer och förstå de praktiska svårigheter som var förenade med projektet får vi ta del av de skrivelser som platschefen, ingenjören Gustaf Noréen skickar till Kungliga Järnvägsstyrelsen. Han var en uppskattad arbetsledare som behandlade jobbarna jämlikt och kamratligt. Att han själv tvivlade på att kunna ro projektet i land var kanske mänskligt, men att han gjorde det offentligt var svårare att förstå:

"Om detta går väl blir jag världsberömd, men om det går åt helvete, vilket är det troliga, så skjuter jag mig." sägs han ha sagt. Dessutom hade han på sitt kontor ett dödskalleemblem med den latinska texten Mors omnia solvit, döden löser allt och i en skrivbordslåda förvarade han ett skjutvapen med pärlemorinläggningar.

Bygget drabbades av svåra motgångar. Som spanska sjukan, lika skoningslös som kriget och  vargavintrar när termometern kunde gå ner till minus 51 grader.

Människoöden som lyfts från glömskan

Fantasifulla skrönor samsas med trovärdiga skildringar av ett farofyllt arbete. Här berättas om Emil Olsson som drar vagnar med sprängsten och får för sig att han är en häst, om den genomartige Petrus Larsson som får syn på oanad kvinnlig fägring i handelsmans fönster och blir grundligen lurad. Om handelsman Olsson som aldrig ha fått sälja så mycket ur sin väska som den dag hans son förolyckas.

Historierna är många och gripande. Det är lätt att förstå den stolthet som arbetarna kände inför sitt arbete. De bidrog till att göra historia och tyckte sig med all rätt ha del i framgången.

Bron finns kvar men arbetarna har vandrat in i glömskan, ett öde som även drabbat Gustaf Noréen själv, ingenjören som förväntade sig ära och berömmelse om bygget mot alla odds skulle lyckas.
"Ingen vandrar så snabbt som de döda" heter det i det citat som inleder och avslutar romanen.

Med sin roman har Sune Jonsson gjort sitt för att glömskan inte ska ta över. För oss återstår att föra minnet vidare och hålla berättelserna levande.

Byn med det blå huset

Av: Jonsson, Sune Tipsat av: Hans Dackenberg

En skildring från 1959 av Sune Jonssons hemby utanför Nyåker.

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Hans Millgård den 7 november 2010