Varierar sitt skrivande

Senaste verket är bilderboken Mamman och havet, i samarbete med Anna-Clara Tidholm. Att arbeta i olika genrer verkar locka fram kreativiteten inför nästa projekt för Sara Stridsberg och nu senast blev det alltså en barnbok.

– Jag skriver ju bara och gör inget annat och det tar väldigt lång tid för mig att skriva romaner så jag försöker göra något annat emellanåt. Jag skriver ju pjäser också, säger hon. Det här var en berättelse som jag brukade berätta för min son när han var liten i olika versioner, säger hon.

Romaner förändrar livet

Varje gång Sara Stridsberg skriver en roman så förbereder hon sig för att den ska förändra hennes liv. En roman tar ofta flera år för henne att färdigställa och under den tiden hinner hon fördjupa sig betydligt i ämnet och berättelsen. Att skriva Drömfakulteten var som att gå en universitetsutbildning, berättar hon.

Realistisk och feministisk litteratur

Sara Stridsberg säger att hon uppskattar att skriva för barn och att barn redan är öppna och mycket lättare kan försvinna in i en annan värld. Enligt hennes erfarenhet behöver vuxenlitteratur ofta vara väldigt realistisk för att övertyga läsaren att läsa vidare.

Många kallar Sara Stridsbergs pjäser för feministdramatik, men hon drar sig för att använda det uttrycket.

– Jag skulle inte kalla det för feministdramatik själv, men jag tycker att det är en fjäder i hatten att någon vill kalla min dramatik för det. Det är ju på något sätt upp till arrangören att kalla det för något. Jag tänker mer att det är prinsessdramatik som i Elfride Jelineks Prinsessdramer.

Skapa och förstöra

Skrivandet innebär för Sara Stridsberg att skapa men också om att förstöra både språkliga och politiska överenskommelser. Med Drömfakulteten, en roman om Valerie Solanas liv och död, ville Sara Stridsberg beröra något som var helt okänt.

– Jag har lust att förstöra allt i skrivandet. Drömfakulteten var en slags uppgörelse med feminismen för mig. Jag ville skriva något som inte ens feminister skulle röra vid. I skrivandetillståndet kan jag förstå lockelsen av att förstöra saker.

Har du alltid skrivit?
– Jag tycker att det är svårt att svara på, för jag tycker att det verkar som att alla författare alltid har skrivit. Jag tror att alla barn skriver. Jag tror att jag själv hade ett enormt behov av en annan värld och av att fly.

Väjer inte för det hemska

Vad är din relation till Scum-manifestet nu när du har översatt det och har arbetat med Valerie Solanas så mycket?
– Mer konkret så är det så att jag undviker alla frågor om Scum-manifestet. Jag blev en gång i tiden förtjust i det här manifestet som var något av det sorgligaste jag har läst. Texten är så märklig och fylld av infall och av poesi. Nu är jag i ett helt annat läge och följer med på avstånd.

Att närma sig en berättelse

Hur hittar du in i världarna du vistas i under skrivandet?
– Det är som att en bok kidnappar mig och sedan får jag genomgå en sorts trauma. Det är ju inte så att det finns en bok som svävar runt i intet och anfaller mig, utan jag närmar mig väl den på något sätt.

– Jag blir intresserad av en viss arketyp och samtidigt av vad som är gemensamt i oss alla. Det finns, allt det där, i mig. Jag är intresserad av det igenkännbara och det främmande, berättar Sara Stridsberg.

– Att skriva handlar om att blottlägga en berättelse och inte om att definiera den, som någon sade en gång.

Text: Anna Östman, Minabibliotek.se
Foto: Helén Karlsson/Albert Bonniers förlag och Anna Östman