I början av 1980-talet ;flyttade det brittiska bandet Venom fram gränsen för det extrema och ockulta. De spelade snabbt, hårt och sjöng lovsånger till satan, i klassiska låtar som In league with satan. Genom sitt sound kom de att inspirera stilar som både thrash och death metal. Men att sjunga om djävulen i sådan hög utsträckning skulle göra störst avtryck på en genre, som tog sitt namn från en av Venoms skivtitlar – Black metal. 

Extremt i Norge

På 90-talet i Norge utvecklade band som Mayhem, Burzum, Darkthrone, Emperor och Satyricon en kulturell scen som kom att betraktas som något av det mest extrema i världen på den tiden.

1992 sattes stavkyrkan i Fantoft i brand. Det en ung black metal-musiker vid namn Varg Vikernes, sedermera även dömd för mord, som gjorde det. Många fler kyrkobränder skulle följa. Mord, misshandel och droger följde också i den tidiga black metal-scenens spår. Som en infekterad vagel stack musiken och kulturen i det norska samhällets öga.

En anpassning till samhället

På senare år har våldet tonats ner i genren. Även om det är en stor del av hur banden vill uppfattas, omgärdas inte black metal till lika stor del av fanatiker idag som den gjorde för 20 år sedan. Som alla extrema yttringar tidigare, har black metal också blivit mer och mer accepterat och strömlinjeformat.

Perspektiv inifrån

För den som vill läsa in sig mer i detalj på de dramatiska händelserna i Norge och black metal-kultur i stort, är Michael Moynihans bok Lords of chaos en utmärkt utgångspunkt. I boken intervjuas flera tongivande aktörer inom black metal och läsaren får ta del av flera sensationella berättelser. Det är väldigt intressant att se hur medlemmarna av kulturen själva resonerar kring dess existens och mål. Vissa säger sig dyrka satan, andra Oden och några säger sig bara vilja uttrycka ondska.

Akademiskt perspektiv

Den som söker en djupare kulturell förklaring av fenomenet black metal bör läsa Thomas Bossius text i antologin Identitetens omvandlingar. Thomas Bossius är kulturforskare och har skrivit en del om religion inom ungdomskulturer.

I sin text om black metal hänvisar Thoma Bossius till Thomas Ziehe, en tongivande tysk forskare som riktat in sig på ungdomskultur. Thomas Ziehe menar att världen har gått in i en fas där traditionella gemenskaper lösts upp och samhället i hög grad individualiserats. Religionens makt släpper taget om människors medvetande, samtidigt som vetenskapen fortsätter uttrycka hur betydelselös människan är i kosmos.

Att uppnå intensitet och visshet

Man försöker uppnå intensitet för att känna något, genom att ladda olika fenomen med stor betydelse. Detta kan ses överallt i black metal, där band målar sig i ansiktet som en ritual och fäster en enorm betydelse vid det. Eller på ett mer övergripande plan, att allt ska vara allvarligt. Black metal är ingen lek, ingen trend och inget att skämta om, menar många av dess utövare.

Visshet är också ett sätt att finna en plats. Det betyder att man söker efter något fast och säkert att luta sig mot i en ständigt föränderlig värld. Där kan de starka religiösa strömningarna inom black metal sägas fylla en funktion. I sin tro på satan, Oden, ondska eller den starkes rätt går det att finna en stark övertygelse att fylla sitt liv med.

Zygmunt Bauman och döden

Thomas Bossius fortsätter på temat om en individualiserad, skiftande värld och hänvisar till den tyske filosofen Zygmunt Bauman och hans tankar om döden. Enligt honom är döden den sista utposten, det enda vi människor kan vara säkra på, samtidigt som den i det moderna samhället: "behandlas i sig som motbjudande, så den aldrig kan diskuteras eller åsyftas".

Även om den moderna vetenskapen lovar mycket, kan den inte lösa döden. Till skillnad

Döden som uppror

Döden är alltså det enda säkra med vår framtid, men får inte diskuteras. Därför blir dödsdyrkan det ultimata upproret. Den ger visshet, intensitet och ett brott mot barndomens underkastelse. På så sätt blir uttrycket logiskt för en kultur som vill vara den mest extrema. I döden fann 90-talets norska black metal-band nyckeln till att chocka och fängsla sin samtid.