Bedsit disco queen

Tracey Thorn verkar råka in i det som blir till hennes musikkarriär. Lycklig slump eller inte – hennes ödmjuka biografi är rolig att läsa.

Tracey Thorn köper en gitarr som 16-åring och blir genast tillfrågad om hon vill bli andragitarrist i ett nytt band. Hon har inte lärt sig att spela ordentligt men det hindrar henne inte. Kanske var det punken som gjorde att musiken var så lätt att tillgripa, skriver Tracey Thorn. Det krävdes ingen startsträcka, ingen självrannsakan. 

Spelar in musik själv

Så småningom börjar hon spela in musik hemma tillsammans med skolkamraten Gina Hartman under namnet Marine girls. Musiken säljer de sedan på kassett. De får viss uppmärksamhet först lokalt och sedan längre bort, och skivkontrakt.  

Tracey Thorns ganska knapphändiga, men samtidigt fullödiga, beskrivning av uppväxten rör vid en alldeles speciell plats hos mig. Den väcker en slags imaginär nostalgi som jag tror jag delar med andra anglofiler. Hon sammanfattar bilden av klaustrofobiska uteställen med klibbiga heltäckningsmattor och fuktskadade väggar där alla rökte, hela tiden: "We were all a bit dirtier and smellier, as were the places we frequented.".  

Tillsammans med Ben Watt startar Tracey Thorn Everything but the girl 1981, när de båda två läser vid universitetet i Hull. De delar med sig av sina musikaliska influenser till varandra, släpper en singel och blir uppmärksammade av pressen och av nyckelpersoner i musikbranschen. Till exempel uppträder Paul Weller tillsammans med dem alldeles efter att The Jam har splittrats.

Slumpen och andra drivkrafter

Bedsit disco queen är en nedtonad och jordnära berättelse om en till synes ganska slumpmässig karriär. "There's a random element to how bands develop." Ett återkommande tema är låt gå-sättet med vilket Tracey Thorn bara kliver in i saker.

Samtidigt förstår vi att det bottnar i ett stort musikintresse och en kärlek till musiken och att det finns drivkrafter bakom som hon själv inte håller fram. Hon är öppen med sin osäkerhet som artist och sin bristande självkänsla.

Tracey Thorn beskriver ett 1980-talet som i retrospektiv har förvandlats till något annat än vad det var och lyfter fram ett politisk engagemang som hela tiden låg i förgrunden. Det är också spännande att läsa om hur hennes vägar korsas av musikaliskt intressanta personer som Morrissey och Bobby Gillespie.

Början på något nytt

Efter ett 1980-tal när Everything but the girl är ganska hyllade, bleknar uppmärksamheten. Kanske skulle bandet ha slutat så om inte partnern Ben Watt hade blivit sjuk. I sin egen bok Patient har han skrivit om den allvarliga sjukdom som drabbar honom i början av 1990-talet. Och när de tagit sig igenom den krisen får de ny kraft att skapa och lyckas dessutom få en stor hit i låten Missing.

Det är en ödmjukt skriven biografi och en större berättelse än bara Tracey Thorns egen. Det är underhållande och intressant läsning även för den som gillar musik men som inte lyssnat på Tracey Thorn eller Everything but the girl.

Patient

Av: Watt, Ben Tipsat av: Anna Sahlén

En självbiografisk och känsloväckande berättelse om hur mötet med sjukdom och dödlighet kan göra livet mer närvarande.

Popmusik rimmar på politik

Av: Gunnarson, Anna Charlotta Tipsat av: Anna Sahlén

Popmusik avslöjar vad som engagerat människor i sin samtid och kan lära oss mycket.

Tinsel and lights

Av: Thorn, Tracey Tipsat av: Anette Lindström

Tracey Thorn är sannolikt mest bekant för omvärlden som ena halvan av Everything but the girl. Den senaste skivan i eget namn är en uppfriskande otraditionell julskiva.

The Clash

Tipsat av: Anna Sahlén

Bandmedlemmarnas egna ord om de intensiva åren i The Clash.

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Anna Sahlén den 6 oktober 2014