Barndomens enklaste lekar

Utdrag ur Julia Åbergs bok Minnen från Malmen. Ett jordbrukarhem i Västerbotten på 1920-talet.

lekar.jpg
Jag och Ally gick ofta hand i hand. Men lika ofta gick vi med armarna på varandras axlar. På den tiden var jag längre än hon, så min arm kom att vila på hennes. De äldre frågade någon gång, om vi aldrig blev osams. ”Jo, det händer”, sa vi. ”Men då går vi bara ifrån varann en stund”. Snart nog ville vi vara tillsammans igen.

Ibland tog vi ett grovt snöre och lekte häst och körkarl. Det lades till tömmar bakom halsen på ”hästen”. Den andra höll i ändarna och körde genom att smacka flitigt. Vad vi sprang. Men för att få stopp på ”hästen” sa man ”ptroo”. Fålen kunde vara riktigt besvärlig, slå upp med bakbenen liksom en riktig häst ibland gjorde. Han vrenskades högljutt ”hihihii”.

Till omväxling brukade vi ”väga salt”. Då står man med rygg mot rygg och hakar fast i varandras armar. Båda bör vara ungefär lika stora, för sen böjer man sig framåt varannan gång, så att kamraten hissas upp mot den andres rygg. – Om fler och större barn deltog i lekarna blev det oftast ”stå knut” eller ”sur” och ”kurragömma”. Det senare höll vi till med inne hos Nilssons eller i uthusen, ibland på mycket dammiga ställen.

Text och illustration: Julia Åberg

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Julia Åberg den 19 maj 2009