Journalisten Clara Törnvall får sin autismdiagnos när hon är 42 år. Hon har alltid vetat och ändå inte haft en aning, skriver hon. I boken Autisterna beskriver hon sina personliga erfarenheter, ger en historisk bakgrund till diagnoserna och skildrar ett nuläge. Hon intervjuar forskare, läser facklitteratur, tar del av populärkultur och sociala medier och träffar personer som fått en autismspektrumdiagnos.

Utmanar föreställningar

Hennes fokus vilar på flickor och kvinnor. Högfungerande autism, eller Aspergers syndrom, har varit en diagnos som länge varit reserverad för pojkar. Flickorna har missats och förbisetts, men de både finns och har funnits. Här får de utrymme. 

Autisterna är en intressant bok som väcker tankar om hjärnan, beteenden och bemötanden. Den skapar förståelse för utanförskap och innanförskap och insikten om individers olika förutsättningar, spektrumtillstånd eller inte. Och den utmanar ens föreställningar om andra på ett bra sätt. 

Clara Törnvall är i boken tydlig med att en person inte kan ha lite autism. Antingen uppfyller man kriterierna för en diagnos eller så gör man det inte. Hon skildrar ett samhälle, där exempelvis skolor, arbetsplatser och socialförsäkringar är anpassade efter vad så kallade neurotypiker klarar av.

Intressant och spännande

Det är författarens personliga berättelse som drar in läsaren men alla sidor av bokens ämne är intressanta. Förutom medicinska och historiska aspekter är det spännande med de nutida skildringarna av flickor och kvinnor med autism liksom porträtten av framstående kvinnor genom historien vars autism antingen finns dokumenterad eller skulle kunna förmodas. 

Sven Bölte, forskare och professor, uttrycker i boken förhoppningen att kunskaper om neuropsykiatriska diagnoser ska öka och bemötandet av personer som har adhd eller autism ska bli bättre på bred front, såsom varit fallet när det gäller exempelvis HBTQ-frågor. Vad som behövs är ett kunskapslyft, menar han. Clara Törnvalls bok är defintivt ett steg i den riktningen.