Foto: Deedee86/Pixabay

En gång i tiden köpte vi ett gammalt hus som vi renoverade mer eller mindre energiskt under tio års tid. Under tiden skaffade vi två barn som vande sig vid att leka i sågspån och somna till ljudet av hammarslag och borrmaskiner.

 

Vi fyllde huset med möbler och saker och böcker och leksaker och sportprylar och så blev det fullt. Och på något sätt hade vi glömt att bygga tillräckligt med förvaringsutrymmen för vi hade ju ändå så gott om plats, tänkte vi.

 

Bottenvåningen renoverades först och där fick vi in ett litet fiffigt förvaringsutrymme under trappan till övervåningen. När sedan övervåningen skulle renoveras, trängde vi ihop oss på bottenvåningen och utrymmet under trappan fylldes sakta men säkert av prylar.

 

På våning två byggdes ett något större förvaringsutrymme och när hela huset var klart och sovrummen fördelade, så blev detta utrymme väldigt fint och fyllt med alldeles lagom mycket saker.

 

Vi kallade det för Himlen och utrymmet under trappan, som fortfarande var knökfullt, blev då följaktligen Helvetet – namnen betecknade både en vertikalgeografisk och en estetisk tillhörighet så att säga.

Månget förvånat ögonbryn har under åren höjts av våra bekanta som för första gången besökt oss när följande händelseförlopp utspelats:
Barn (in någonstans ifrån): ”Var är min bandyklubba/ryggsäck/hjälm?”
Förälder (lugnt sittande): ”Titta i Helvetet.”
Barn (avlägsnar sig).
Barn (återkommer): ”Ja, den var där.”

 

Nu var förvåningen total hos den besökande och förklaringar krävdes.

 

Under årens lopp har den estetiska upplevelsen av båda dessa utrymmen skiftat i takt med att det ibland (fast inte särskilt ofta) faktiskt har städats och röjts – Himlen har stundom kunnat betecknas som Helvetet och tvärtom, men namnen har ändå alltid behållits och använts. Trots att barnen flyttade hemifrån för flera år sedan är beteckningarna fortfarande gångbara.

 

Men nu skulle sonen och hans möbler flytta igen. Fast inte till samma ställe, visade det sig. Han skulle flytta till Stockholm – möblerna skulle flytta hem till oss. Och plötsligt blev det bråttom med att röja i Helvetet för det var där de flesta grejerna skulle rymmas.

 

Någon Feng Shui hanns ju inte med. Nu var det brutalmetoden som gällde.

 

Taktiken var enkel: tre högar – Kastas, Sparas, Myrorna. Och det blev så fint i Helvetet att alla sonens möbler och prylar slutligen trängdes in i andra utrymmen istället och idyllen var total. Ett rent Helvete är inte att förakta!

 

Jag är verkligen ingen städfreak men jag bläddrar gärna i böcker som handlar om att bringa ordning i röran hemma. Många likt mig drömmer nog om att detta ska ske genom ett gudomligt ingripande eftersom det oftast känns oöverstigligt att börja.

 

I Estrid Bengtsdotters utmärkta bok om städning handlar det mycket om att städa med färgglada och roliga verktyg och att rikligt belöna sig när det är klart. Helt rätt inställning, tycker jag!