Egentligen var han ämnad till en karriär inom polisen. En lovande sök- och spårhund var han, men inte tillräckligt tuff för att kvala in bland ordningsmaktens fyrfota medhjälpare. Tur för mig var det, jag som hade gått i väggen och behövde någon som drog mig ut i livet igen.

Vi utforskade närmiljön och följde årstidernas växlingar i naturen. Plockade jag blåbär så gjorde han samma sak, fast inte i hink. Vi gick kurser i allmänlydnad och spårning. Ubbe var redan grundutbildad men husse hade en hel del att lära. Ett riktigt skolljus var han när hundpedagogen tog över och visade hur ett professionellt ledarskap ser ut.

När husse sedan tog vid blev det mer av köttbullelydnad över övningarna. Han älskade att spåra och var aldrig så lycklig som då han hittat alla kontroller och nosat sig fram till den slutliga belöningen, sin favoritleksak. Snön och vattnet var hans rätta element. Dessvärre också dypölarna och dävvattnet.

Men åren gick och problemen kom. Inte hade jag insett att det här med avel och rasrenhet har en baksida; medfödda svagheter och sjukdomsanlag. Schäfern har ofta problem med rygg och känslig mage och ibland också med pälsen. Ubbe hade fått allt och veterinärbesöken blev många och kostsamma. Röntgenplåtarna visade svåra skador på ryggraden och livslång medicinering var nödvändig. Det fungerade något år men sedan kollapsade magen.

Så kom den dag som jag visste skulle komma men som ändå var sorgesam att hantera. Den då beslutet måste tas om att låta Ubbe dö. Han fick göra det en septemberdag under favoritsyrenen på landet, efter en sista skogspromenad och lite köttbullesök på gräsmattan. Lugnt, och helt odramatiskt. En död värdig den vackraste och trognaste av schäfrar.

Poeten och filosofen Lars Gustafsson har skrivit en klokt filosofisk och sällsamt vacker dikt om de olika världar hund och människa lever i; "Elegi över en död labrador". Det är en dikt som försöker fånga det som så svårt att sätta ord på; det som binder dig och din hund samman och det som skiljer er åt. Den ene lever i och med sina tankar, den andra ständigt med sina sinnen:

  -----Du var en fråga,
riktad till en annan fråga bara,
och ingendera hade den andras svar. 

Text: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek
Foto: Hans Millgård, Mladen Cvjetianin 
 

Läs mer i Dagens nyheters artikel "Sorgen behöver en egen plats"
Här finns även reaktioner från läsarna efter artikeln
(länkarna öppnas i nytt fönster)